w — nm — 8 sven Utdrag af ett bref till en god mån bland Lunds Stifts Presterskap. —— — Den ppperlige ReligiondssLäraren, Swenska Kyrkons Pelare, den grundlärde, nits älskande Menniskowännen, som arbetat mer än de alle, Härads-Presten Henri! Schartau bar ju lemnat efter fig många barn, och en betydande skuld, hwilten, fårom det förljudes, wida åfe werstiger tillsåångarne? Detia förhållande bar wäckt få mycket mera allas förundran, fom fal. Pros ten Schartau mar en sparsam ordningsman, bwilken, ei blott aktade på sitt fal, utan äfwen med störuta redighet om präcifion wisste art behandla både civila oc werdsliga angelägenheter. Lils wal bör man ipågkomma, att ban noga ed strängt fölide den grundsatsen att uppbära fina infoms ster på den gamla foten, nemligen att taga tionden i kärfwen, och att med egna dragare bruka sin Prestgård. Den fom tänner tidernas förhållande, i anfeende til allmogens och tjenstefolks lynne, tå uppsigten safnas, stune tilläfweneyrs falla på den tanten, att HÅredeProflen Schartau fule ef fit Prädendepastorat Räry och Biellerup baft en större behållning, om han genom ackord tagit monoen i skäppan och bortarrenderat fin prestegärd, ide på 30 år, emedan en Prestman ide borde få wara fin efterträdares förmyndare, utan ale aft på fin lifsid. Då det lilmål är ett faktift förs bånande, att Prosten Schartau fåkan eder ldrig hade något ifrån fin prestgård, utan måste ofta bo det hlallet från sitt hushåll i fladen fända födoämnen til Preslgården på Landet åt fitt tjenftes och arbetofolk dersiades; få år genom denna faktiska uppgift gåtan upplöst; utan att man dersöre ten förflara en aunan gåta, nemligen orsaken bwarjöre ide fal. Prosten ispynnerhet på fin ålderdom bIOrde en ändring i de efonoauska åtgärderna, då det för en gammal man aldrig fan wara lönande ått bafwa ent aflagset åkerdruk. Likwäl bör man anmärka, att ålderdomen ogerna gör annan bryts miug, an den nödwändigheten påtauar, samt att den lika ogerna öfwergifwer ett gammalt förtroende su mennislor, af hwilken den trott fig röna oswikliga prof of trohet och tillgifwenhet. På deta fårt bör saken förtlaras På det att ingen skugga måtte falla på en mans minne, bvilfen sortjente alla redligas ide blott högaktning, utan til om med beundran. Men wid ett sådani dtpadande huru smärtande måhe det ide wara för Prosten Schartaus. och Religionens wänner, HL månge, jem lånt år sal. Prosten eti Capital, som de näppeligen kunna undwara, skola i typsthet ucka fwer fin förlusi? Borde då ide debsa hållas skadeslösa? Och då wi alltid måste erkänna innrifheten af SrtesBiffop Spegels swar til Carl XI, pwilten sol eller spegel utan fläckar, och wilten mennista utan fel? Så wore wal fal, Prosten Scartau en blond dem, fom mest förtj:ns fe, vil de efterlefwande ihägkommo det nit, han wisat för Ehriftendomens tidwext inom hans krets. Rär Hedningarne försiodo att belöna store måns dygder genom walgerningar emot deras enfa och ån skulle man mål falla seden hednist, om den infördes undersiundom äfwen I Swerige? Ii tas a få gerna exempel af England ; görom det då äfwen i detta fal! Ty duru mången ådel man har re Der ddtt i fattigdom; men de efterlefwande hafwa njutit belöningen. Och mången skulle uppoffs sig sjelf, om han wisste, att barnen skulle ihågkommas derför. När en Wrede fruljade fin Kor ung, i det han lemnade honom sin häsl, fastän han såg att ban fielf skule blifwa nedhuggen; få de fan blott: Tänk på min husflru ohm mina barn! — Ala wältänkande byfa en fåren djmwertys else. Och det wore i sanning kärlekslöst samt otacksamt emot Proslen Schartans minne, om lationen ide sokte uxprätta deras tillsiånd. Likwäl tror jag att i Swexige ide är brist vå Enthu