resor; få har of Bruzelius, ålminstone i försla delen of fin Historiska Lärobok, berättat S ac gan under form af biftoria, då ban likwäl bade bort berätta Historien under sagoform; pwilken omständighet är tilläswentyrs — ett litet fel. Andra delen är mindre beswärad af detta fel; men ehuru i den råder ett slags Erönite-fiil, är framställningen lifs wäl alt för enfaldig, att ide tilhöra den tid, då Lunkentus och fågel blå sammanskrefwos. Det bes ter wäl oc i sagorna, att den och den kämpen fom med fine mån, då det annars plågar efter nya ve stil Heta : med fitt manskap eler fina troppar. Men tå det läses om den namnkunniga Ebhris stina, att bon å Stockholms slolt tappert försmarade fig med fine mån, hafwa månge trott att det skolat st): emot fine män, alldenstund de förmodade, att det menades Drott: ning Ebriftina, och att i stället för män egentligen bort flå friare, emedan bon aldrig welat gifta sig; många andra fel emot en god historifk stil att förtiga. Professor Sjö borg deremot hade ert klassiskt framställningssätt i fin flit, men isynnerhet i fitt muntliga föres drag. Derjemte ägde han företrädeswis, hwad man kallar pråsence desprit, fom man likwäl ofta saknat hos en man vå hang plats; ja, wida mera, Derom kbade hwar och en student, fom wistades wid Lunds Akademi, tillfälle att öfwertyga fig, äwen då, når Student:-corpfen den förste Maj ropade Vivat! för Herrar Professorer. Ett år war det en öfwerenskommelse, att försöka bwem af alla Professorerne war den ypperste att tala oberedd. Derföre gingo alla Studenterne omfring, och repade vivat för ala 2:ne sätskilta gånger. Professorerne talade alla wäl den första gången; ty leran war wål öfwerläst. Men det gaf sig den andra gången; då utmärkte fig Professor S jäs borg med en alldeles förwånande wältaligbet; od ett vivatrop upphöjde fig, fom kunde ingifwa förestälnning om den stund, då de Tiotusen Grefer i sitt återtåg fingo på afstånd fe det präktiga Bys zantium. Derifrån gingo de til annan ganska lärd man, fom ropade: hwad! är nu Het: rarne bär igen? Jaha! Hwad skall jag nu säga? Såg mig det mine Herrar! — Säläm alejcum, (frid med Eder) ropade den ene, men en annan conjugerade fatal. — Digrescsionen är ej få betydlig; ty Studentlifwet oh en beskrifning derom gaf ju anledning tid denna lida Reflexion.