Den olyckliga Drottning Marias af Skottland sista stunder. (Forts. från N:o 12.) Den olyckliga Maria anbefalte under fin sista bön den förtrydra Katholska kyrkan i Försp nens mård, uppsände trogna önskningar til Himmelen för fin sons wälgång, od anhöll sluteliger om en långwarig sällhet för Elisabeth. Derpå kysste don crusifixet, ydjoe opp det samma och ropa de: Fesu! utsträck emot nig dina barmhertighetsarmar, itasom dna armar woro utsträckta p. korset. Upptag nig i din nåd, oh förlåt mig mina fyndet ? Sedan hon förrättat denna bön efflådde bon fig med fina båda Fruntimmers biträde. En of Erecutorerne wille äfwen wara be bielplig bärwid, men hon defallte honom gå fin wäg. Hon påminte fig i detta ögonblick, att ho warit Drottning i twenne Konungariken, att hon fordom fängat ala hjerian genom fin skönhet, fam utgjort hela Europas beundran; od jämförande fin fordna rang med sitt närwarande tillstånd, sad bon si äleende, det hon ide wore wan att afklåda sig i få myckec folis närwero, ej eler att betjen fig of jädane Kammartjenare. Emedlertid wisade bon fig firar för allas åryn afklädd. Hennes be tiening kunde ej uthärda denna smärtande syn; de upxffyllse salen med deras sorgerop. Men Mari wände sig ät dem, och lade fingret på munnen, for att såmedelsi gifwa dem tecken att tiga, hwar på bon gaf dem sin wälsignelse och bad dem bedja för sig. Sedan en af bennes Kammarfruar för bundu hennes ögon med en näsduf, föl hon på inå, fart lade sjelf hufwudet i ordning på stup siocken; och medan en af Bödlarne höll henne i banden, afpögg den andre hufwudet i twå bugg hwarpå han fattade i håren på detta blodiga oh ännu skälfwande hufwud, och wisade det för foik saarlingen. Domprosten i Peterboroug Hade den omenskligheten ait utropa: ånge så med alla Eli sabeths fiender. En enda ibland hela folksamlingen, Grefwe Kent, swarade Hm en. Jngen a bennes Fruntimmer fick tillstånd att nalfas hennes döda fropp, hwilfen bars in i nästa rum, der de; låg i flere dagar betäckt med ett gammalt kläde, fom hörde till ett bidardbord. Ändtligen flyttad Mian den på Elisabeths befallning, med al Konglig prakt, til Pelterboroughs Domkyrka; men fi snart Jacob VI fom på Engelska ihronen, låt ban föra fin Mors fropp til Abbotklostret i West Iminiter, der den förwarades midt ibland Englands Konungar och Drottningar. Stupslocken, P hwilfen man halshögg Droteningen, äfwensom sd amotten och allt hwad fom blifwit söladt med hen nes blod uppbrändes. (Mera e. a. g.)