werlden har af noeturen sått den åslundan att fara dit; men nästan ingen den lpckan att resa med framgång. Jag föreställer mig det fom ett berg, hwars tillgångar aäro leende och wackra, men miftans det derstädes ganska ledsamt. Sällheten bor på högsta spetsen; nederst wid berget finner man måls luften, hwilken man merendels plågar taga i sialet för: sälheten; midt uppå spnes afsmaken, längre opp oro och ånger, men ännu högre opp residerar hoppet, som olpaligtwis endast synes för ett litet antal resande. Nästan alla som ankomma wilja klättra sig upp på toppen. De som taga den egna fördelåe stigen, fom är ganska bred od nött, komma aldrig dit, De fom wälja kärlekens stig äro i allmänhet mera lycklige. De som wandra på wällustens slig, äro nödsakade wända tillbaka. De åter fom föls ja förnuftets och kärlekens trånga stig, framkomma på ögonblicket. Sällheten lemnar sig då åt dem och underhåller den heliga eld fom brinner i deras hjertan. : Det gifwes ej många goda äktenskap. Att taga en Huslru för det hennes hemgift sätter mig i stånd att åka i förgplda wagnar, att ha ett dussin Lokejer, ett förnämt oc läckeri bord, det är att upprätta komrakt med en metall, på hwilten menniskans dårskap fatt wärde. AÅti taga en huslru för det bennes stönbet, wackra by och ögon tommit bjertat att picka något lifligare än wanligt, det år att ingå förbund med den trolösaste passion, att begå en dårskap för att gynna ett lifligt fast plumt nöje oc bwilket slutligen altid medförer osmak och ledsnad. Att taga en hustru sör det man ssssände sälskap; att wålja henne ung och wacker för att bli road, är detsamma fom att fela på förståndet. Ordet Fa uti wigseln har en Trolldomskraft. Det förenar de olikaste sinnelag; det hopbins da en sprätt med en allwarsam, en förnnftig med en fjolla, en libertin med en dpgdig. Det hope knyter ofrälse med adel, rikedom med fattigdom, ålderdom med ungdom, Det gör alla willkor, alla äldrar täa. Hwed det är maktior Någon skuge fanste funna säga, att detta band endas warar några dar och ropa: ad, hwad det år swagt! OM jag säger att menniskan är löjlig nog, att låta fin lyda bero på utnäumandet of ett enstafwigt ord. Är det icke sannt? Hwad skall man wäl säga om detta ja, fom är få fruftbart på oro och nöjen? Det gör uns derstundom en melamkolisk til munter, en willbasare till god husbonde, en fjolla till ett älskwärde fruntimmer, en narr till en klok menniska; men å andra sidan sörorsakar det så obehagliga: metamora fofer, att man nästan ej fan göra afseende på det goda fom det werkar.