Herr R. erkänner sjelf att skriften aldrig warit tryckt i Swerige, men påstår deremot att frus sentals afskrister deraf more i omlopp. Han måste tid och med gjort fig den otacksamma mödan att räfna dessa då ban fan försäkra att deras antal öfwerstiger antalet of de tryckta exemplar han nu utgifwit. Jag bar för min del ej hört omtalas derna sällsan het. Men äfwen, om få werkligen förs bölle fig, få är det dock en helt olika art af rublicitet, ett arbete får genom tryck och genom afskift. Åte man låter någon taga en afskrift af sitt manuskript, är endast ett enskilt förtroende, fom ej fan med: föra någon answarigbet inför publiken; men genom tryckning upphör en frift att längre wara förs fattarens enskilta tillhörighet.; den blir allmänhetens, hmwars domsrätt han just genom tryckningen erkänner. Ett Tal fom det ifrågawarande bar fin offentlighet der igenom att det blifwit bålet. När författaren fjelf ej låter trycka det, är det ett bewis att han ej önskar deråt någon annan publicitet, Hans orsaker härtil funna wara flerahanda, och han år derföre egenteligen ingen redogörelse slyldig; men för min del twekar jag icke att erkänna, art det i synnerhet war min öfwetygelse om Talets litterära obetydlighet, som bestämde mig att wägra dess trycknning. Det widrör frågor, som utgöra det stora twistämnet för dagen, men bwilka md ett sådant tillfälle ei kunde eler ens borde utwecklas, äfwen om jag dertill ägt förmåga. Ett Tal fan ej wara en afhandling; od några flygtiga tankar, mera antydda än utförda, undandraga sig med skäl den almänna granstningen. Ste alla författas re fästa få stor wikt fom Herr R. mid fina små tiafällighetsslkrifter. Åcke ala funna widtaga den utwäg fom han, att wara den ende fom aldrig glömmer dem, den ende fom ännu ideligen omtalar och beundrar de förgåtna. Åcke ana älska en litterär åra, fom alltjemt uppträder fom fin egen Trumpetare. Det synes fom om Herr R. och jag hade något skiljaktiga åsigter både af literärt och moraliskt wärde. Jag skulle til exempel ej wilja slå mig till Riddare på en skrift, den Författaren sielf ej ansett för wapenför. Jag skulle ej genom insinuationer och dalfwa winkar wilja förkättra en annans polit iska tänkesält, isynnerbet når jag uppsnappat dem ur ett otryckt arbete, Jag skulle ej kunna wara nog oblyg att till en Konung och twenne Kronprinsar dedicera, icke blott en obetydligs bet, utan äfwen en obetydlighet, den jag, för att tala lindrigt, på ett få tetpdiat fått åtfommit. ortsättn. e. a. g. 2