De guldbeprydde Män, nu dricka mjöd i salen: de wänta mig igen, och muntra fig i dalen omkring min Faders gård. Der nu mig plågan äggar, ej byggs mig minneswärd af tappre Ätteläggar. Jag utom lummig skär for från Walkyrian hwita, och dragit swärdet hår, att dödens runor vita. Men fannas hennes ord, det jag ej fom tilbafa, att wid Kung Inges bord, det goda mjödet smaka. For bort från muntert lag, från Sotas bygd i bfter, förtjust wid lutans flag, af sköna flickors röster. Men till min sista färd, jag silkeseglen spände, will sofwa hos mitt swärd, och glöms af dem mig kände. Men Oddur! af min hand, drag likwäl ringen råda! Ty långt från denna strand, skall dock ett hjerta blöda. Gif den åt Jngeborg! Ett ömt farwäl jag sänder. Men stor blir hennes sorg, att jag ej återwänder. Uti fin swarta skrud, ren korpen flyger östan. Min dödssångs klagoljud, ej funna öfwerröstatn. Syns ej den tysta örn, som Oden will mig skicka, ifrån ett äskmolns hörn? Han snart mitt blod skall dricka. (Forts. e. a. g.) Annonser: Fillkännaoifwes Aff hos uuderteEnod BhÅles I latker., ufom diwerse fsorter waror fill nedsatte