Hjalmars Dödssång. Jnsändt.) Från Fornswenskan öfwersatt på rimmad wers. De twenne Nordiske Kämparne, Hjalmar och Angantyr, höllo enwig på Samsö om UpfalasKonungen Jnges Dotter Jngeborg, som prisades för den ffönar ste oh snillrikaste Mö på fin tid. Hjalmars wän Oddur den Widtfarne följde hos nom på detta tåg, och emottog hans ring och afskedshelsning att öfwerlemna ät Prinsessan Ingeborg. Oddur återwände till Upsala, der Konung. Inge, Prinsessan Ingeborg och Hjalmars Fader hoppades helsa den segrande Hjalmar. Men då Oddur inträdde ensam i Konungasalen, och hans tårar föllo i det horn, fom Inges borg honom räckte till wälkomst, bad hon Oddur, att förtälja utgången af Kåmpars nas enwig. Då drack Oddur den swärdfallnes skål, tog den gyllne harpan, fors tystnat sedan Hjalmars och Oddurs bortresa, slog def dallrande strängar och qwad: Förblödd af sexton sår, med söndersliten brynja, att gå jag ej förmår, min syn kan mer ej skönja. Ty snart min ande flyr, snart är förbi min smärta. Sin swärdsudd Angantyr, stack giftig mid mitt hjerta. Uti min fosterbygd, fem flora gods jag ägde. Men lundens stilla skygd, för mig ej öfwerwägde ett tåg på stormig sjö. Jag nu i i Hoppet dårad, förgås på denna ö, af swärdet genombårad.