Gotlands tidning – 29 december 1865, sida 2

ge ÅAlesbe v. Åtoölåll. 0:t Ylodbergetr, yrr Petterhon, ipes 116, Bergman, Waldenström och Joberg. Den wigtiga frågan om sta teno öfwerlagande af Friggs befälete pensionering oh på samma gång af armecng pens sionokassa har i Tiodago förewarit i Statsutskottets uts giftoafdelning. Afdelningen bar anfett RNikets Ständer icke böra emottaga det anbud krigebejälet framställt, att, emot öfwertagande af pensionekassans förwaltning, staten skulle åtaga fig avmeebefålets vensionering. Då utan twifwel det skall iniressera Gotlands alls mänhet att erfara de grunder, hwarpå prosten, d:r Så: derberg i prefteftåndet och leftorn, mag. Bergman i borgarstandet stödde fina skäl för bifall till antagandet af förslaget till ny rikodageordning, anse wi of böra mede dela deras anföranden såsom dessa blifwit uppfattade till protokollen; men för bristande utrymme fe wi of twungne att utesluta den långa ingressen till d:r Söderbergs ans förande, ehuru denna del ide är utan fina intressanta momenter. Ståndet påminnes deruti om orsaken, bivars för tal. wid sistförflntna rikodag ej wågade uttala ett bes stämdt omdöme rörande förslagets antaglighet eller förs kastande; han uttalade då blott några allmänna satser rörande det ifrågawarande wig:iga ämnet, af hwilkas åters upptagande till närmare utweckling och förklaring han wille förbereda och grunda det slutomdöme, fom han nu gick att ajgifwa. D:r Söderberg framställer detta slutomdöme fås lunda: Men jag skondar att widröra de ord, med hwilka jag afslutode mitt antörande i detta ämne wid sista riksdagen. Jag ourade då: Om det tongl. sörslaget, på den dag def flutliga afgörande söretommet, ännu omfattas af samma allmänna enthusiasm, med samma oförstälda beundran, hwilta nu framfallat få många yttringar ar tacsamhet och häntockning, då må man törjt befinna, om wid en fåran söteteelse ej möjligen Vox Populi fan wata Vox Dei. Atteadenna häntockning. denna entusiasm i denna stund genomljuder land och tike fan ide förnetas. Cu högt warderad och högt begåftvad talare ertnrade under gårdagens diskussion om den att jag få må säga teoretisktarigtigo fatfen, att det ej är under uppbrusningens eller hänföreljens tider man bör afgöra så wigtiga ärenden fom det förbandenmwarande. Men nåt skall man funna emotse någov tid af lugn för denna sats behandling? Månne ej sjelswa satens oderåkneliga wigt och betodelse till hwad tid man än må uppskjuta dess afgöraode, jul genom dess beskaffenhet i ajgörandets ögonblick alltid naturligen kommer att ftamkolla oro och hänförelse? Åigörandets ögonblick är emellertid nu inne. Det kongl. törslager måste antagas eller sörtastas. — Något tredje har man ej att fly till. — Huru tjenat man ett älskadt fojterland bält, eler såsom jag med mina åsigter och från min ståndpunki rättast bör uttrocka mig: på hwod sätt lider fäderneålandet minsta skada, genom antagandet eler föttaslandet of förslaget? Här framställer fig en collisio ofsiciorum, det malet ej är det lättajte. Pärwid fynes det mig, att man dot framför allt bör fe til, o:t man ej under ensidig sjelfjötgudning af egna förut fattade åsigter oh genom enwin widtållande af dem ger werkligdet åt forfen: fiat justitia et pereat mundus. Jag fan ej ställa mig blind och dof för den mäktiga opinton, fom omfattar med almar och beflutsamhet det nådiga förslaget. Hwad blir ötjoen af ett arflag? Om deraf blott toljde smälet och hat örwer den person, fom uttalade ett sädant votum, då lemnade jag gerna mig sjelf vil offer terföt, om jag dermed kunde befordra säderlandeto wäl. Men Då jag är öwertogod, att jag med ett fådant votum, i fall det skulle blifva det afgörande inom högw. ståndet, tomme att, såfom ställningen nu är, neddraga ej blott örwer mig sjel och bögw. ståndet utan äfwen öjwec swenska presterskapet en owilja, ett bat, em bitterhet, hwilkas olocksdringande och osaliga följdet sör fyrfan och staten more oberäkneliga, anset jag mig etter swåca inre sttider, hwiltas bitterhet wisserligen ej minskate genom tanken på den tola, fom genom mitt beslut kunde tomma att lägra fig emellan mig od) forna högt wärderade wännet, numera ej böra iweka. Hwad tälningen och tänkesättet i min hemort ongår, få måste jag litwäl upprigtigt bekänna, att denne afskilda provins kanske minst ar alla är jattad af tidens pottuska oro och agitationerna hafwa der örwat ringa werkan-). Ons representantet för bonteståndet hafwa dot deltagit i den acklamation, med hwilten det nådiga förslaget i nämnde stånd blijwit bifallet oh Wisdy samhälles aktade och upploste representant har äfwen, tajt efter någon twekan, biträdt fsörslaget. Öwad sårskildt rör presterskapete tänfetärt I denna fråga, få är jag öÖswertogad, att ett ej tingas antal är böjdt för törflaget), och om å:wen flertalet lita med mig I denna afligsna landsott host wiha sorhågor sör dess antagande, är jag Ufa säker att de flene ar dem, om de ltta med mig fett saterna på närmare håll, fnatt märkt huru mifaren på tidens ut stamskridit och fått höra hwad ktockan är sligen. Jag är för resten trån denna sidanri detta hänseende ej bunden genom något hwarken affordradt eller alguwet löfte, jag bar fattat mitt beslut sritt och sjelfständigt, utan att wilja widkännas något slago ftörbindetfe att noleus volens nödgas stäla mig i beroende af hwad ett annat tänd u saken må komma att besluta. Måtte de, fom fört sakerna på fperjen, fe tid att fädernedtandet ej tar skada och den Högste söttäne dem Erafjt och förmäga att, få midt i menniskoförmåga ståt, på den nya wägen betordra fädernesiandets fälhet. ) Öwad innebåt denna opåkallade bekännelse? Menas dermed, att provinsen Gotland är få sötsoffad, att derstädes icke end denna för hela Swerges framtida wälgång od lycka wigtiga angelägenhet funnat wäcka polufer tr oa soltet 2 t) Denna öfwertogelse tteringades troligtwis mid fitta prestmötet härstädes, sapän stamställningen derom, ati få är fördällandet, lärer dafwa blifwit undertiyckt DÅ mötets medlemmar bade s. t. enskild öswerläggning. Med:s anm. Lektor Bergmans anförande lyder: Då det t denna stund blifwit icke blott min rättighet, utan of min pligt att uttala mitt votum i den allra swåraste, den allra wigtigaste offentliga fråga, fom någonsin warit mig till beftvarande förelagd, skall jag, med all den försynthet, fom höf