Gotlands tidning – 29 juni 1865, sida 2

udstdtI IICUMIIDGLIIAG ÅÅ-1——29 U . menskilt festlighet, anse vi oss dock icke hafva selat mot annlagenheten, då vi hos författaren utverkat oss tilltelse att här få meddela detsamma. Vi hoppas nemlien, alt vi härigenom skola göra alla dem, som härstädes, ligt hvad vi veta, dela de i stycket uttryckta tänketten, ett verkligt nöje. TACK och FARVÄL. Vid en fest i Wisby d. 21 Juni 186535. En hjertlig krets af vänner och väninnor Har trofast slutit sig kring Er i dag, Att, innan afskeds-timman dystert slår, Få njuta än en stund af Edert samqväm, Och oförstäldt, på egna hjertans kraf, Och äfven uppå mångas, mångas vägnar, Som blott i tanken kunna gästa här, Få säga Er, ur djupet af vår själ, Ett ord till Tack, Lyckönskan och Farväl! Dig, Malin Neyber, tacka vi i dag För hvad bland oss Du dessa år har varit: En uppenbarelse utaf den frid, Den milda glädje, till hvars tolk på jorden Gud från sin kärleks himmel sände Qvinnan. Dig tacka vi för hvarje högtidsstund Af ren, harmonisk, oförgätlig njutning, Då Du frikostigt vid Din egen härd, I vänners hem, vid många våra fester Lät strängaspelet i Ditt varma bröst Få mäktigt klinga ut, få svärma, drömma, Och sucka, jubla! Dina toner då Oss togo med sig på sin himmelsfärd. Tag derför nu vår enkla hyllningsgärd! Må idel väna öden Dig förbida! Din skatt Du eger i och vid Din barm: Lef i Din sång och vid Din makes sida Så lycklig, som vår bön för Dig är varm! Dig, Oscar Neyber, tacka vi i dag För hvad bland oss Du dessa år har varit, För hvad Du verkat i Ditt tunga kall, Och verkat glad, som om ej tungt det varit. — Den, som sin syssla gör, och gör den väl, Och gör den vänligt; den, som tåligt offrar Vid pligtens bud ej blott sin arbetsdag, Men äfven, när det gäller, qvällens ro Och nattens välförtjenta frid och hvila — Hur obemärkt hans verkningskrets än synss; Hans verk är stort, enär det troget är, Och rikt: som frukt välsignelse det bär. Här glömmes det ej: Du var de armes vän, Och med Din vetenskap Ditt milda hjerta Stod städs i fast och innerligt förbund. Och rustad så, Du tröst och läkdom bar Med samma nit i nödens skumma tjäll Som uti lyckl gt lottad, sol-ljus boning. Och rustad så, Du sköna segrar vann I lifvets tjenst mot plågorna och döden. O, huru mången skulle ej ha önskat Få vara med uppå Din afskedsfest: Hur väldigt skulle ringen då ha vidgats! Vår festsal skulle icke rymt dem alla, Som stå i skuld till Dig, och som sin skuld Åtminstone erkänna tacksamt ville. Man mån)en åldrio fäneslas vid sitt läger,