Gotlands tidning – 11 maj 1865, sida 2

Vid ABRAHAM LINCOLNS död. En man af solket träder opp Och med dess enkla, ärsda seder, Med tillförsigt — till Gud sitt hopp, Med guldren tro, med dygd och heder Han till den högsta platsen når Och slafveriets välde slår. Men innan åldren lagt sig tung Uppå hans hjessa, rynkt hans panna, Syns döden — alltid lika ung — lovid hans sida hastigt stanna. Dock! den har redan lefvat nog, Som, såsom han, sin lager tog! Hvad kärast menskligheten har, Det ädlaste, som finns på jorden, Främst bimlen alltid återtar — En hämdens blizt han här var vorden, Som brann till dess att målet slogs Och sen till himlen återtogs. Och ödet med sin griffel skref: Han falla skall för mördarbanden, — Och för sitt folk han offrad blef. — Ej ofta så i andra landen! Der offras allt för en person, Som råkat födas till — en tron.