1. Du, fom wådret kan befalla och som wågen lugna kan! Werldars Gud! wi dig åkalla: tag oss i din wårdnad an. Blif wårt wärn I farans timma, cch oss för med fadershand nådigt till en önskad strand. 2. Di på wattnets romder hota stotmens il och wågens swall: mensklig klokhet fan ej mota sjömans hwarje olocksfall. Böljan dolda rklippor höljer, och det fartyg, fom oss bär, blott en bräcklig planka är. 3. Jnnan nödens stund är inne, Dig wår tante söke opp,