fatta sätt fina långa oformliga wapen od slängde då och då ut ett swar på de stickord, fom haglade rundt omfring dem. Till chef hade de en gammal, originel löjtnant, fom råkade till att wara litet sned oh stundom äfwen Litet på sned. Han mar en liten, fryntlig tarl, fom ofta på ett ganska bumoriftifft fått plågade ptfa fina gubbar, då de gjorde för rosenrasande, men för öfrigt hade han mocket undfeende med deras små swagheter, oc) det rådde det bästa förstånd mellan truppen och befälhafwaren. Jngen fotigant exercis fom just t fråga; man rastade för det mesta. Man snusade tillsammans, man bjöd hwarandra på tovok — löjtnanten fom gammal krigsbuss bade en rittig barnslig swaghet för en god bug tobak — och man samspråkade i landthushållning och kommunala ämnen. Det hände idland att löjtnanten mar trött eller längtade in till marketenterskan, fom hade sitt tält straxt bredwid den platå der han wanligtwis höll tid med sitt fompant, och mar han då mid rittigt goct lynne, tunde han låta någon bekant af de omtringstående åskådarne få intaga hans positlon en stund för att öfwa fig t fonften att kommendera en trupp. Wi böra tillägga, att nossnämnda längtan alls ide mar orfafad af några martetentetskons personliga eller opersontiga behag, utan helt entelt af hennes wackta talent att tillaga toddy. En gång råkade dack mår löjtnant illa ut, juft i anledning af denna fin mana. Han Hade kommenderat heta dagen. Nu mar ban hes fom en gammal roftig windflöel, och en oförflatlig längtan efter en af fru Erilssons doftande toddar fom öfwer honom med all wemodets sivorta. Han tittade fig omkring och hans uppsyn klarnode, ty han såg en gammal bekant, som flod! närheten, en landthandlande från en af hamnarne. — Bror B. ..! — ropade ban. — (Sod dag, farbror, bur står tid? — swarade B. — Ah, det är fom det fan, bror, jag håller på att storkna af dam och dö af törst... — Ah ktois. — afdröt B., — will inte farbror göra mig sällskap in i tältet och taga en toddy? — Heder oc) tac, bror, men jag fan ju inte komma ifrån den här förb. exercisen! — Nå, få, om farbror tilåter, fan ju jag fommendera en flund, under det farbror hinner ta fig en liten tuting. — Det mar hederligt, bror, tad skall du ha! Tag truppen om hand, du, tills jag fommer igen — det är gjordt på 10 minuter. Sogdt och gjordt! B., en glad sällskapsbroder och stor upptågsma kare, fick werkligen låna fompaniet oh beredde fig att låta det fin bäjta exerci8. Han tog på fig en martialisk min och höll ett litet tal til truppen, dert han loswade den riklig traktering, i fall den til hans telåtenhet utiörde fina rörelser. Löftet om fpenderingen7 slog an på gubbarne och de höjde ett dundrande hurrad för fin nve löåjtnant. Nu började til åskådarnes förlustelse en burlesk exercis. Man ffrattade få man fifnade; men gubdarne tänkte på den utlofwade traktertngen och läto fig ide bekomma. — J ar-mään gmärr! — tommenderade B. — I ett! tau! — Under art-mäån gewårrrl! Gubdarne tittade sördluffade på hwarandra och mumlade något att de icke kände till ett dolikt handgrepp. — Nå, begriper ni intet det? — underwisade B.; — sloppå et långa state under armen, wet jag, det är hela konsten. Så der ja, det är rätt. — Gij aft! — Söder-om! Det war ännu wåtcre, men sedan deras instrut tör underrättat dem om, att kommandoordet betydde att de skulle wända fig mot föder, få började de begripa, — och alla försötte att wånda fig mot sagda wådersticck. Naturligiwis uppstod en foslig willetwalla. Men gudbarne lystrade til alt 1 sjuf fördidan på spenderingen. Slutligen efter ett nytt gif akt, oh sedan ordningen något återfommit, ottrade mår skämtsamme handelsman med hög röst ungefåt följande: — Tappre krigare! Hittills hafwen I med heder genomgått de swåra militära prof jag förelogt eder och wifat en otwetydia skicklighet i ect frångliga wapens begagnande, hwarför jag förttarar eder min synnerliga belåtenhet. Innan jag uppfyller mitt löfte om en allmån traktering. önskar jag dock Ojmwertyga mig, om J werkligen förflån att med mod och kroft anfalla en närgående fiende. — Kamrater! (här hurrade gubbarne) föteställen eder t. er. att den der flora komposthögen, fom nt fer derbotta, är en fiendtlig tovalleritrupv. Tagen eder inbillningotrast til hjetp. — Förestållen eder att mi äro midt 1 brinnande slagening. — Rossen år här, kanonerna dundra. — — Hör! tulorna hwina kring öronen. — — Ryttertet språnger med lösa tyglar hitåt, — — Framåt, toppra gotlåndningar! Til anfall mot tavallert —1—11 Sprängmarsch frrramåt!! Och swängande wårjan (promenadräppen) öfwer hufwudet, tilade B. fom en pil framåt oh ala guddarne med wilda skutt efter. Raseri och mordlust lyfte t deras blickar. Med pikarne framåt sträckta, med de wida rockskörten fladdrande för winden långt batom fig rusade de med sammanbitna tänder direfte mot fienden. Inbilningen hade fått makt med dem. Det mar Ingen komposthög längre de flormade fram emot — det war ett ryskt kavallerttegemente. — Nu wat man fienden in på lifwet och med en förfärlig stöt sänttes alla de långa pitarnent — hästboringorna och — sutto fast. Stallande skrattsalwor wäckte dock snart gubbarne ut deras trigiska hänförelse och mår gamle män löjtnanten ur fina pensöer, der han fatt brediwid fin toddy i tältet. Han började ana att någonting wat på tof, och då han stack hufwudet utom tältluckan, fåg han en fon fom fom honom att tynfa ögonbrynen och skondsamt rusa ut ur tältet. Längt fram på slåtten wid den flora tomposthögen, omgifroen af en skrattande follhop, låg en del af hang kompant huller om bullet öfwer hwarandra, swärjande och ffrifande; en annan del stretode och drog af alla trafter för att så pikarne loss ur komposthögen, och filt såg ban några fom woro inbegripna It ett 2 Ae Lu — 00.,edb LS ON 0 AR me . rö.