niga bland allmogen, smekande deras fäfänga ch egens nytta. Kongl. Förordningens minimum (d. w. s. innanläsning, religionskunskap, biblisk historia, skrifning, de fyra räknesätten i hela tal) borde wara folEffo: lans maximum. Finge arbetarens barn (till den må wål och wåltalaren räkna böndernas) låra mera få wore fara wärdt, att de förlorade hågen för arbete. Detta skäl eller oskäl har alltid blifwit amvändt af folks upplysningens både werldoliga oh andliga motftåndare. Det är blott ett fult ecko från äldre tiders despotism och obfeurantifm. Det är ursägtligt om man af dylika ytt2 randen drager den slutsatsen, att talaren och de fom tänka lika med honom, måtte wara mydet håglöse för arbete, eller lata, fom det eljest heter, då de wäl måste anses hafwa lärt mera än detta minimum, om de än ej tyckes hafwa hunnit särdeles långt i religionskunskap och omdömesförmåga. — Men färe föräldrar (bland arbetör klassen) akten eder, att edra barn få i skolan lära mer än — minimum. De förlora då bågen för arbete. De borde ej en gång få lära läsa innantill, om det ej wore för inhämtandet af religionskunskapen — notabene efter Luthers lilla katekes — och bibliska historien; ty möjligen kunde mängen få lust, att läsa på egen hand och lära fig mera, och då — då förestår ju samma fara. Hul — Kardinalskälet mot den wäckta motionen om anslag till anskaffandet af åskådningsmateriel, och förmodligen beräknadt på att mäst flå an på wissa, war dock det, att landsbygden åtagit fig (eller nödgatå åtaga fig) betydligt förhöjda afgifter för Skolwäsendet, i det lärarnes löner blifwit bestämda till minst 400 Rdr utom kofoder m. m., fåledes till något mer, än hwad en föid: lig dräng kostar mången enskildt person. År det ej horribelt?! Sannolikt är, att om Riksens Ständer, redan wid början af skolwäsendets organisation, bestämt åt läraren denna summa, fom äfwen den tiden wisst ej war för stor, notas bene, att utgå, beräknad i wissa tunnor spanmål och ef: ter årens markegångspriser, samt att uppbäras med den ärliga kronouppbörden, och att betalad från räntes rierna till läraren, få hade intet knot häröfwer afhörts, mycket krångel och bråk undwikits, dessa årliga beräknins gar och fördelningar efter antalet af mantalsskrifna pers soner och fyrktal m. m. ide erfordrats och Staten ej bes höft att till Kommunerna göra hemställan om tillskott, med löfte om sta tobidrag, den ena gången om 3 och den andra om hälften af det tillskott, fom Kommunerna bes stämde — något, fom lätt bort funna förutses, att åts minstone de fleste ej skulle gå in på, då det berodde på deras eget behag — och högst få hade wäl nu haft når got att fåga om den grufliga tyngan. BRommunerna — beter det widare — hafwa förut dryga omkostnader (bland dessa böra wäl lands tingen komma att förorsaka ide få obetydliga) och borde för den skull representanterne komma ihåg, att de hemmawarande hade anspråk på att de icke för mycket ansträngde deras redan nog hårdt anlitade krafter. Wältalaren kunde hafwa tillagt: och det för en sak, som skall afwända deras barns håg från arbete. Skola icke sådana ord göra honom till wissas orakel eller åtminstone gullgosse. Många skola dock troligtwis förundra sig öfwer, hur någon, som will anses för en god medborgare och nitälskar för något ans nat än det blott ekonomiska och med någon eftertanke, fan wilja rubba den ännu fivaga byggnaden och gifwa stöd åt den hos mänga beklagligtwis ännu rådande fördomen och motwiljan mot folkskolan. Påminnelsen till repres sentanterna tyckes här wara öfwerflödig, men torde kanske wid andra tillfällen blifwa behöflig. Emellertid war det glädjande, att ifrågawarande förslag föll endaft genom swånne röster och således hade för fig en stark minoritet. Enligt Jnj:s åsigt, är egentliga winsten af folkskolan icke endast det mått af kunskap i hwarjehanda ämnen, som där inhemtas, utan äfwen och kanske isynnerhet den, att den sätter hwar och en i ständ, att framdeles, om han dertill har båg, genom läsning på egen hand, funz na utwidga och förkofra fina kunskaper, samt den öfning för förståndet och omdömmedförmågan, fom i skolan ers hålles, såwida undervisningen är, hwad den bör wara, utau att den derför behöfwer sysselsätta sig med Algebra m. m. Men det är jujt denna förmåga hos folket, fom Hers rar Farisöer och Smådespoter ej tyda om. Ty lär fols fet fig att tänka och dömma förnuftigt, få förlora desse ledare fitt inflytande och allt de sedna res tal eder prat är förfpildt. En fattig Enka bedjande om goda och med: lidsamma menniskors hjelp. Som allmänt är tändt att min Man och Son wådligen . Um MUEOFFHO A Ah A un Ar