Gotlands tidning – 25 augusti 1864, sida 3

Samvetsfrågor, behandlade i bref af J. N. Cramer. Under ofvanstående benämning har hr Cramr besvarat åtskilliga mot hans system uppställda invändningar, och af broschyrens innehåll synes det, att läsaren måste afgjort ställa sig antingen på hr Cramers sida eller såsom hans motståndare. Till de sednare sluta sig naturligtvis alla som i religionen företrädesvis vilja ega en känsloretelse och som sky att rubba sedan barndomen bibringade föreställningar, hvilka de för mycket vörda för att underkasta något tvifvel eller någon pröfning. Hr Cramer ställer också sin kosa rakt på saken och med föresats att icke göra eftergifter som kunna visa någon svaghet eller inkonseqvens, hvarföre han äfven underkastar sig förföljelser både från dem för hvilkas frihet han kämpar och från dem mot hvilka han dristigt riktar den fria forskningens skarpa vapen och förfäktar dennas begrepp om Gud och verldsordningen. Det kan heller icke nekas att de framsteg, som naturvetenskaperna gjort och den insigt i naturens ekonomi och historia, som de medfört, äro upphofvet till detta fria och af dogmer och tradition oberoende religiösa tänkande, som alltmera oförblommeradt uppträder i det offentliga. Att denna forskning kommer i konflikt med bibeln och dogmerna, att den sätter granskningen i stället för auktoritetstron och naturuppenbarelsen i stället för bibelsagan är något som de ortodoxa icke ensamt kunna förebrå de få, som dristigt uppträda i det offentliga. Det antal liktänkande, hvilkas mening dessa det nyas apostlar uttala är större än att någon förföljelse skulle kunna utrota detsamma, eller ens hindra dess tillvext. Många andra krafter än de synliga arbeta på djupet af sinnena till en religiös reform, som gör framsteg hos öfvertygelserna äfven om den icke uttalade sig i skrift. — Vi göra följande utdrag ur brochyren för att i korthet meddela några af hr Cramrs yttranden om förnuftet; så läses pag. 25 och vidare: Det talet om att icke begripa, utan tro, är ett underligt tal. Förnuftet tror i samma mån det begriper att trons föremål finnas, det sträfvar att alltmer klara sina begrepp för att allt innerligare kunna tro; tron utanvetande förråder sin svaghet genom sin fruktan för Djefvulen. Genom att så föga begripa Gud, ärarman honom ej. Denna fruktan är ett misskännande af Guds makt, ett nedsättande af Guds beskydd, likasom kunde tron sluta sig hardt ti l Guds hjerta och ändå var i fara att af Djefvulen slitas ur Guds famn. Förnuftet deremot skattar Guds makt och beskydd nog högt, för att föga bekymra sig cm Djefvulen, der det troget och innerligt slutit sig till Gud. Genom sitt öfvermod att ställa menniskans ansvar i förhållande, icke till mensklig förmåga, utan till Guds absoluta helighet och rättfärdighet, och genom att ursprungligen tillegna menniskan gudomlig fullkomlighet och insigt, på samma gång menniskan likväl, med afseende på försoningen, skall vara ett så viljelöst och vanmäktigt ting osom en stock eller stene, har tron kommit i behof af en Gud, som sjelf lider straffet och dör för att försona menniskan med sig sjelf. Så har den ock, genom att missförstå det ondas ursprung, kommit att för Djefvulen hysa en fruktan, som vanärar det menskliga förnuftet och nedsätter Gud. Att hata och frukta och fördöma förnuftet, såsom talade Djefvulen genom det, det är att sanslöst häda förnuftets gifvare, Gud. Men den kyrkliga tron har nu en gång för alla så vesvat in sig i motsägelser, att den lefver och hafver sin varelse i dem. Så anser den bibeln för ett gudomligt ord, hvilket väl då, likasom verlden, borde hafva kunnat göra sig sjelft omisstagligen igenkändt och omotsägligen erkändt såsom gudomligt verk; men när allt kommer omkring och när man vet, huru många skrifter, som en gång, äfven af åtskilliga kyrkofäder, ansågos och behandlades såsom gudomligt ingifna eller tillskrefvos de heliga författarne, utan att derföre få en plats i bibeln eller blifva i kanon intagna, så kommer man dock derhän, att urvalet skett af menniskor och att menniskor bestämt, åt hvilka skrifter gudomligt anseende skall tillerkännas. Oaktadt allt tal om en särskild uppenbarelse, en gudomlig ingifvelse, som skall vara öfver förnuftet, är det dock mensklig beräkning eller mensklig pietet mot historiska eller religiösa och literära minnen, som äfven inom kristendomen förfärdigat sin egen idol, Öfver allt finner man, att de kristne icke för sin bibels gudomlighet kunna anföra något enda annat bevis, än t. ex. muhammedanerne för sin, den subjektiva öfvertygelsens nemligen. Äfven Alkoran erkänner Moses och Jesus och ställer dem högt, utan att dersöre förguda dem. Det sinnes menniskor, bos hvilka förnuftet såsom tänkande aldrig vaknar: men der förnuftet vaknar, der visar det genom sin styrka sitt berättigande. Det kan sedan afvisas, det kan i ord förnekas; men det är ändå der. Man kan besalla det att underordna sig tron; men det eckall ai Jyda. det skall i stället stifta lagar för tron. År