sen, likt en drake utspyende eld och lågor, och dundrar så, att Hertha skakas som om hon låge i frossa. Öfver allt proklamerar han mörkrets evangelium och vid hvarje ord, som han likt Throndernas konung utskäller ur sitt vederstyggliga gap, jublar den förblindade hopen. Sådant är nu tillståndet i det land, der eder vagga stått, der edra ljus brunnit och derifrån edra läror utgått kring hela jorden. Men om I ären borta, hafven I dock icke tagit sanningen med eder. Med strålande panna står hon ännu lugn bland bilorna och svärden; hon lärer oss, att det larmet och bullret, som så hastigt uppstått, icke är något jubel, utan att det är despotismens dödsryckningar, som skaka Europa. Bismark har i Karlsbad och Kissingen tillika med sina själsfränder, sig sjelf och dem ovetande, nedlagt fröet till en förfärlig revolution, som kanske förvandlar Europa till ett blodhaf; påbörjat gräfningen af en mina, som skall spränga i luften de till hälften nedruttna husen Hohenzollen, Habsburg och Romanow, och fastän Kainsmärket ännu sitter qvar i pannan på ättlingarne af detta klöfverblad, skall dock, innan menskligheten hunnit inträda i nästa årtusende, revolutionens ström hafva bortsköljt dem sjelfva och alla deras efterkommande på samma sätt som Calabriens flod bortsköljt Alariks graf. I hånlen, men detta löje har stor likhet med det vilda skratt, hvari Penelopes friare utbrusto natten före sin undergång. I vår religions-urkund heter det: varer all mensklig ordning undergifne, men det heter icke: varer all vilddjurs-ordning undergifne. I hafven infört en vilddjurs-ordning i edra länder och en vilddjurs-ordning kommer hädanefter att proklameras, tilldess I alle blifvit utrotade. Hvad förmån I, ett halft dussin tigrar och panthrar, mot en hjord af två hundra miljoner uppretade bufflar? Bindeln, som I fäst för ögonen på edert folk, är snart bortrifven och då skola de alla störta öfver eder under utrop: Ha! Vilddjur, som inbillat oss, att I ären gudasöner! — Historien har under de sednaste århundranden börjat att betydligt påskynda sin gång. Men det var sant. Historien är troligtvis ett för eder alldeles obekant begrepp. Af tioåriga skolpiltar kunnen I dock erhålla kunskap om dess tillvaro, och I behöfven ej bläddra länge, innan I påträffen de olycksdigra namnen Hohenstauffen, Stuart och Bourbon; sedan kunnen I slå ihop denna, som är Guds konungabok, och utropa: Har detta skett på det färska trädet, hvad skall då ske på det torra? I förtrösten på femtonde seklets uppfinningar, krutet och guldgrufvorna i Amerika och med dessa vapen tron I eder kunna vinna seger öfver friheten och trotsa historien; men veten, I okunnige, att Guthenberg i samma sekel också gjorde en uppfinning och gaf sanningen och friheten ett vapen, till hvilket under mensklighetens utveckling edra vapen förhålla sig som blyerts till diamanten. Låt vara, att det ännu kanhända dröjer någon tid, innan edert mått är fullt. Stormen och rasen, härjen och brännen, plundren och mörden, sargen och skänden, så att håren resa sig på hufvudet, ty detta är eder tid: men veten, I frihetens afsvurne fiender, att den lavaström, som I nu utspyn ur edra helvetesgap, kanonerna, under tiden samlas i historiens krater, hvarifrån den innan kort sju resor hetare kommer att utgjutas öfver eder sjelfva eller edra efterkommande. Man behöfver ej vara prophet, för att kunna förutsäga det öde, som väntar eder; det är nog att känna förhållandet mellan orsak och verkan. Den bitterhet och det outplånliga hat, som I uppväcken, gör, att hvarje blodsdroppe, som utgjutes för frihet och fosterland, utvidgas, när en gång ögonen öppnas på edra folk, till forsande strömar, som skola bortskölja edra throner, kullvräka edra stoder och vältra eder sjelfva i den gyttja, hvarifrån I härstammen, men öfver hvilken I icke kunnat höja eder. Der liggen I, efter att hafva fulltgjort eder förmenta gudomliga mission på jorden, såsom vackra representanter för den gudomliga rättvisan; I gudasöner, som regeren med Guds nåde, och inbillen de enfaldige, att i himlen thronar en despot, som regerar på samma sätt som I. Nej! I bedragare! På en helt annat ställe throner eder stamfader och edert ideal, och när hans välde upphör på jorden, upphör också edert. Tron I då verkligen på en rättvis Gud som straffar föräldrarnes missgerningar på barnen allt intill tredje och sjerde led? Tron I, att brottet får sitt straff och dygden sin belöning efter döden? Jag skulle knappast tro det. Tron I på historien då? Tron I på mensklighetens utveckling och frihetens förverkligande inom densamma? Nej! svara de okunniga vilddjuren i chorus. Så hören eder dom. Historien, friheten och menskligheten både kan, bör och måste utrota hela edert anhang och aldrig hafven I gjort friheten större tjenst än nu, då I förklarat krig mot densamma. Ett sådant fel mot sig sjelf har despotismen ej begått, sedan historien började uppteckna dess dater och troligtvis har den der; som stundom förskapar sig till ljusens engel, varit frånvarande, då detta beslut fattades, ty han skall annars efter berättelse icke vara så dum. I blifven nu sjelfmördare, och uslast af allt är väl sjelfmördarens lott, ty han begrafves som en hund. dixti. HH — — NDNDe -oo vm 20 Au La SA I