Den arme redaktörn Jag håromafton satt uti min enslighet Med stadens tidning uti handen Att friska upp den trötta anden, Som allt emellanåt vill ha en rolighet, Må ingen själ förtänka det! Som sagdt: — jag sökte trefnad — och jag fann den: Jag såg att herr v. X. sin Wasea ändtligt fått Och herr v. Y. en son och unga B. en maka, Och som jag vet de önskat sig det der för långt tillbaka (Och som jag sjelf helt lätt kan alltibop försaka), Så gjorde det mig riktigt godt ... Jag hela tidningen till botten gick igenom Och skyldig attention jag egnade åt allt, Jag girigt musten sög utur hvarenda spalt Och nämner en passant för hvarjom och för enom Att tanken plötsligt gjorde halt Och vände sig från bladet, som jag slutat, Till tidningsläsarena i gemen Och följande funderingar jag hade sen Med hufvet klassiskt uti handen lutadt: Hvar tidningsläsare har sina pretentioner, Sitt stycke för sig sjelf, som han vill hedradt se; En skådar allt i svart — en ann vill ständigt le; En veta vill hvad möjligt kunnat ske; En är replublikan och önskar hvälfva throner; En ropar jemt på krig — en annan dyrkar fred; Af olykshändelser kan en ej få för många Och innebrända får och explosion af ånga, Det är hans element — der vill han vara med. En får ej nog af börsnotiser Och ledande artiklars tal; En har sin glädje af skandal; En finner följetongen skral Och spejar efter torgets priser På smör och kött och korn och råg, Och mången uti bladet såg — Som i en spegel — blott sottiser. En läsare tror blindt på allt; En ann på allting rider ranka; En vill ha mera attiskt salt; En annan påstår med Gewalt Att hvarje nyhet är en anka ..... Finns, ropte jag till slut, finns väl på hela jorden En varelse, som mer af oss beklagas bör, Som säkrare till olycksfåglar hör, Som mer en syndabock är vorden, Än just — en tidningsredaktör! Allt skall han veta, allt förklara, För allt och alla räcka till, Och ingen enda inse vill Ått stackaren är meniska bara. Ja, flöge han också kring verldens alla hörn, I djupet af hvar dal, på hvarje klippas branter, Och sög han visdom af folianter, Gud vet om han ändå för de prenumeranter Förmådde vara nog, den arme redaktörn! Lea.