Gotlands tidning – 28 juli 1864, sida 2

proklamerad. ANTON KÖHLER. Banko-bokhållare. Död 1864. Om denue, för några månader sedan efter en Hedrans de mandel afledne, minnesgode och minneswärde LTandsz man, fom särskilt genom en dyrbar donation till Got lands wid Upsala Akademi studerande ungdom gjort fig förtjent af den tacksammaste ihågkommelse, torde i Gots lands Tidning en fort lefnadsteckning wara på fin plats, och genom nedanstående enkla minnedsrunas meddelande uppfyller tidningen med särdeles nöje en af de unge Gote länningarne i Upfala uttryckt önskan. Anton Köhler föddes d. 17 Okt. 1793 i Buttle socken, och war son af Studeranden och Hemmansegaren Anton Köhler och dess hustru, Johanna Sofia Weller. Föräldrahemmet, der kunskapens första elementer ins bemtades lemnade Köhler, mycket obemedlad, i yngre år. Hand kassa bestod då, såsom han sjelf yttrat, i förefats fen att funna lösa den uppgift, huru en yngling bör fin wäg ostraffliga gå. För sitt lifsuppehälle nödgades han sysselsätta fig med barnasunderwisning. Med ganska rins ga tillgångar begaf han fig sedermera till Upsala, och blef derstädes student wårterminen 1815. Följande året tog han Kameralseramen. Efter slutade akademiska fius dier blef Köhler inskrifwen uti K. KammarsKolegium, Kammars Rätten och Rikets Ständers Bank i sistnämnda werk blef han antagen till ertrazordinarie tjensteman år 1817, och egnade, efter någon tid, allenaft deråt fin werks samhet, enär utsigterna för befordran woro derstädes mest gynnande. Efter att i flera år hafwa tjensigjort såsom StafasSkriftvare i Banken, befordrades Köhler 1825 till KontorösSkrifware och 1838 till Bokhållare derstädes. Till följd af förswagad helsa och arbetsförmåga blef Han 1843 flyttad på penfionåsftat. Ehuru träget fysfellatt inom Banken, der Köhler defz utom fann fig nödsakad handlägga extra, infomjtgifvans de göromål, tjenstgjorde han, emot s. k. arvodessaflöning, hos då warande K. NummersLotteriets Direktion och bis trädde understundom enskilte personer. Såsom tjensteman fullgjorde han, med största ords ningssinne, flit och noggrannhet sina åligganden, samt förwärfwade derigenom både förmäns och kamraters mäns skap och aktning. Uppmärksam och tjenstewillig emot den allmänhet, med hwilken han, i och för sin befattning, flere år war i beröring, erhöll Han def witsord om Hus manitet och wälwilja. Alltifrån sin ungdom hade han kämpat med ganska Jstora och många bekymmer, men gick med fast och ofufs lig wilja samt under de största försakelser, utan fruktan, framtiden till Nos öfwerlemnande sina öden åt Honom, som är mäktig Åde swaga. De materiella, för många så wåsendtliga behofwen woro för honom af underordnadt wärde — forskningarne på bildningens område woro hans dyrbaraste föremål. Efter dagens slutade mödor egnades hwilans stunder åt studier, af hwilka det för honom fär raste war historiens. Dess fader Herodot omnämnde han ofta. Geografien hade Han grundligt studeradt. Språks wetenskapen omfattade han med wärma. Aldeles ide främs mande inom Theologiens gebiet, war han äfven med Nas turwetenskaperne bekant. Få woro de ämnen inom wes tandets werld, åt hwilka han ej hade egnat fin uppmärks samhet. Hans minne war snart sagdt utomordentligt. Årtal och händelser inom det historiska facket omtalade han med förwånands lätthet och säkerhet. Hans wetens skapliga samtal woro ofta mycket intressanta. Jcke mycs ket benägen för det större sällskapolifwet, war han mest belåten inom en mindre krets af wänner och bekanta. Understundom begagnande ett mera cirkladt tals och frams ställningssätt, syntes han måhända någon gång för den med honom obekante något egen, något gammaldags; men under denna ytan klappade det ädlaste hjerta, lefde den renasle själ. Sträng i fina grundsatser om det sanna och rätta, uttalade han oförbehållsamt sin åsigt — utan att likwäl dermedelst wilja fåra efter skada. Menniffos kärlek, wänskap och tacksamhet woro de dygder, fom pryds de hand lefnad, derunder han städse bibehöll fin djupa undergijwenhet och förtröstan till den Allsmäktige. J Mars 1839 började ett lidande i Köhlers högra knä, fom snart öfwergick till de förfär ligaste plågor, i anseende till sedermera inträffad caries (röta) befarades lifwets förlust genom möjligen uppkommande kallbrand. Han beslöt då, efter konsultation med tillkallade läkare, att låta amputera benet. Man förmodade, att han ders efter, med återwunnen styrka, skulle funna blifwa i tills fälle att sköta fina tjenstegöromål. Men krafterna woro uttömda, den fordna arbetöförmågan återkom ej mer. Han nödgades således, efter 26 års tjenstetid, afgå från Banken med Bokhålla repension (700 Rdr Banco) — få mycket mera hårdt för honom, fom han eljest, efter någs ra få år, skulle kommit i tur att befordrad til Kames rerare. Urståndsatt till annan werksamhet än den litterära, blef mu, under hans återstående lifstid, det i helsans das gar, med få många och flora uppoffringar och forfakelfer