Gotlands tidning – 19 maj 1864, sida 2

2Hefo:revy. Jutlands öftwerfrvämmande af den Sfterrikfiffspreufiffa armöen förtjenar största afseende, ty det synes nu med bestämdhet ingå i de båda tyska stormakternas plan, att äfwen eröfra denna provins och lägga den för Preussens fötter. Och hwarföre skulle de ej kunna sträcka fina önfls ningar så långt? Det finnes ju ingen, som räcker ett finger för att hjelpa den swage och öfwergifne; fonferens sens wanmakt är redan ett faktum. Hwart skall emele lertid allt detta föra? J sanning, om det länge kommer att fortgå på detta sått, måste en allmän revolutions florms klockor dåna och folken sjelfwa taga hand om fin rätt; och den fom will fe, fan ju redan skönja, huru det ars betas i minorna på samfundets djup, der de revolutios näre äro i allt större werksamhet. 7Krig eler kongress har Napelron sagt. Kongressen är omöjlig — är ej kris get ounowikligt? Eller revolutionen? Englands oförklars liga jeghet att afslå ett förnuftigt uppgörande af Guros pas revolutionära frågor fan numera ide godtgöras. Förr eler senare måste detta afslag komma att ftå både folk och dynastier, England inbegripet, ganska dyrt. De bes mokratiska elementerna ha deraf dragit den slutsats, att de icke mera funna hoppas något af kabinetternas förs nuft. Följaktligen bereda de fig nu, afwaktande blott en lämplig stund. Kabinetterna tala nu om freden såsom en alldeles naturlig frukt af förhand warande förhållanden. Är den då werkligen dat? Wisserligen kan man tänka sig en fred; men en fred med uppoffring af Polen, Danmark, Venetion, Ungern, Donauländerna, Galicien och Posen, hwad innebär den? — Heldre må man önska ett allmänt krig. Öfwergifwet af alla, äfwen af dem som så braskande utfäst fig, att tyska soldatere inmarsch i Sleswig skulle wara casus belli, krossadt af twenne de störila europeiska makter, måste Danmark bli ett rof för en sådan der delning fom Preussen oc Osterrike warit med om en gång förut. Måtte wåra wederdörande hafwa fina fame weten rena, och måtte någon sådan delning ej hända of; men skulle få en gång inträffa, — må då samma ives derdörande ej klaga öfwer att mi flå ensamme och dhvere gifne: — de hafwa sjelfwa få welat! — På den tiden, som Swerge aldrig räknade antalet af sina fiender, war det ärabt, jruktadt och mäktigt, men sedan man gör fig en glädje af att framhålla Swerges swaghet och förstora def fienders krafter, har det förlorat ide få obetydligt i utlande:s ögon. Aftonbladet förmåler, att den österrikiska min istern härstädes nyligen skall hafwa besökt Grefwe Manderström, för att göra en förfrågan om, hwad den fivenfesnorffa eskaderns sammandragande i Kattegat hade att betyda. Härpå skall Grefwe Manderström hafwa swarat, att han ide nog kunde förundra fig öfwer, att man gjorde förs frågningar om hwad wåra krigoskepp bade att göra i wår ra egna jarwatten, då han å fin sida ide hade gjort nås gon förfrågan derom, hwad Österrikiska eskadrar hade att göra häruppe. — Man må medgifwa att Grefwe Mans derström aldrig blir swarslös; skada dlott att, under det dan pratar och öfwar fin munwighet, handla nordens fiender. Af några och 60 stjernor, fom föllo på Konungens södeljedag förwillade fig ingen til Gotland, ide ens en swärdostjerna, ehuru förflag om kandidat hade hårifrån uppgått. Gu wasastjerna jastnade på läraren i bokhålleri A. P. Wy Bromander, i följd hwaraf en dylik unders wisate härstädes, hwilken berömmes mycket för fin ids lighet i nämnde wetenskap, ej heller torde komma att gå fri sör denna utmärkelse. Ftapten Ernst v. Vegesacks utnämning till chef för Westerbottens fältjägarekår är ett långe wäntadt erfäns nande af denne utmäårfie officers lysande tapperhet och militärifta skicklighet och som troligtwis wunnit bifall öfs wer hela landet, ehuru jag wisserligen hört motsatta ens stata yuranden, dot utan al bewdelse. Att närmare norra tikegränsen ega en krigowan oc oförskräckt anför rare, fom fjelf fett kriget i widsträcktaste skala och under de mest fasewäckande gestalter samt derunder bibehållit köld och rädighet, är en beräkning, som torde icke fä lemnas utan allt afseende. Till Stadefudmäktige lärer hafwa från Paflors; Cms betet inkommit begäran om inskränkning i utskänkning ar spinituösa drycker under föns och helgedagar. Gerna mede giiwande att ett wackert uppsåt härwid ledt Biskop Anjou, tror jag dot att målet dermed icke hinnes. En oms ftändigbet, fom ej låter bortrefonera fig är, att missbruk af en sak aldrig får föranleda uppbänvande af sakens oruk för den ellet dem, hwilka ej lätit missbruket komma fig till last. J wårt samhälle skulle det blijwa en ins skrånkning af fria medborgares enskilda beslutande rätt i deras prwat-lif, och något stäl fan ide finnas, att före mena Per att taga fig en jup, för det att Päl supit A