Gotlands tidning – 7 april 1864, sida 3

(Jnsändt) Nytt fött att upptaga och tillegva fig annans tillhorighet. För att blifwa egare af någonting, måsle man, fom läsaren met, antingen genom köp, arj eler gåwa fomma It åtnjutande af detsamme; men erfarenheten bar wisat huru det genom en riftig sötstäsigpåsres tilwägagående låter fig göra, att äfwen på annat sätt småningom föfa tid egande rätt öfwerflytta hwad fom tillhöt annan person. Det industrtösa företaget utsötes på följande fått: når en man, fom tidärwentvts wisat isolent benägenhet för åtkomssten af uslrita djur, finner sårane på fina egor, få upptagas de säsom hittegods, oaktadt lejwande djur ej böra hånföras dertill; butuwide manuen egt laglig rätt eder ej att intaga — fom det lageullat bör heta — annans djur, är lifgiltigt; de intogne djuren qwarhållas efter behag, tills man förmodar att deras exibens ite anses tänkbar; att tillsäga egaren — om djurens intagande, befattar man fig scke med; att märfet å djuren är todligt, tjenat til intet, tb sådant lår wara högst skadligt för upptogareng fonförmåas, bwarföre man icke bör förundra fig öfmer hang ådagalagda fiendskop till tydliga märfen; har upptagaren mätkbot, fom tydligt wisar hwarifrån intogne djur äro, få fan mannen, genom semförelsen — ingen uppliosning få, enär ban ej rår för att tydliga mäcken wisa sig. fom otudtiga för bans widunderliga fon. Efrer någon tids förtopp våmtunne: fig do upptagsmannen, att s. k. (våning borde fre om fånaften, men märfet — detta nödwåndiga igenkänningstecken — meddelad (fe, emedan egaren it motsatt fall kunde få underrättelse om detfamma. — När då egaren ide är begåfwad med ben öfwernaturliga förmågan att meta hwarest länge satnade djur äro uppfångade, få anfer sig upptagaren wara berättigad att försälja de djur, fom hans okända privtlegium förunnat honom. Alliså: treatur tntogad, utan stottet loglig rätt; de qmwarhådas efter bebag, utan laglig rätt; egaren tillsänes icke om tjutens intagande, ehuru det är lagstadgad skoldigbet att derom underrätta, och djuren försåljas, utan loglig rätt. Skulle egaren sedermera, genom tillfällig båndelse, få kånnedom om förbällandet, få hafwa de försålda sångarne råkat fomma I någon sirid, — utut bwilken de dock lockats undslippa med förlusten af ena örat, försla gången, oh ett tydligt märke å det andra, fila gången. Att delegare af utmack, Har, för fina kreatur derstädes, gemensam betesrätt, torde upptagaren ide wilja tro, men anser fig hwarje fall wara berättigad att upptaga och efter sitt winAgiriga påfund, fom mannen sannolikt antagit för gällande lag, sörfara med kreatur, fom från fådan betesmark oförbindradt infommit till fångst. Sedan met den idoge upptagaren alltför mäl huru han fig förhålla bör — med hittegodset. Alertus. EPA OT