rätta beskaffenhet. Det har nog länge i öjwermod ockrat på folkens förblindelse. När man wet att Tyskland på allenast swepskäl werkstält en förbundsexekution i Holstein, och att tyska trupper på inga skäl alls besatt Slesvig och nu äfwen brandskatta och utplundra Jutland, så will den engelska ministerens förklaring werkligen blifva upps rörande, att Englands förbindelje till handling, såsom garant eller löjteeman för Danmarks integritet, ännu icke inträdt, alldenstund de tyska stormakterna förklarat sig wilja respektera denna integritet. Men skola fåluns da de tyska stormakternas ord, hwilkas mening i alla fall säkerligen skall till slut kunna skrufwas till nöjaktig öfwerensstämmelse med deras handlingar, få uppwäga ett i dagen liggande faktum eller göra det answarslöst els ler ogjordt, få skall mål den engelska diplomatien, äfwen efter både Slesvigs och Jutlands införlifwande med Zyfts land genom Holstein, anse Danmarks integritet bewarad, endast de tyfte diplomoterne behaga förklara, att ett fås dant införlifwande, ehuru faktiskt, ingalunda innebär nås got förnärmande af sagda integritet. Understundom vill diplomatien wara blind för solklara konseqvenser och fakta, men understundom år den det wäl oc. Det är ice alls tid eller endast hufwuden och förmågor, fom lyftas upp på fambållet8 höjder. Prins Napoleon har wågat anse Russel och Palmerston för gubbari; då kunne wäl wi det ock. För resten komme wi ihåg, att icke blott Engs land, utan äfwen Frankrike, i ännu bestående fördrag garanterat Danmarks integritet. Det är ock från Franks rike wi boppas, att hjelpen slutligen skall komma. Det är den engelska, dubbla och haltande politiken, som för den lägger hinder i wägen. Å ena sidan den engelska kronprinsessans gamla, å andra sidan en engelsk prins sessas nva sådernesland! Hwad bryr den engelska polis tiken sig om rätt och mensklighet! Men får Danmark ingen bjelp, så blir det en, och en föga hedrande, bland det af fin upplysning skrytande 19:de seklets uppfinnins gar, att högtidliga garantier och fördrag, för hwilka doc äfwen råare tider hade någon respekt, ide widare skola bafiva någon helgd. Den prisade kristna civilisat ionen wisar fig hafwa återfört of till näfrättens dagar. Ve victis: Med afseende på brochyrförjattarens många motfås geljer påpeke wi allenast, att Han tyckes drifwa gåd med skandinavismen, men kunde komma att, genom fina Sless vig: Holiteinffa intentioner, sjelf anjes arbeta i ffandinas vismens intresse. Genom ett Slesvigs Holftein dlefwe Sleevig tyskt. Blefwe Slesvig tyskt, få skulle Tyskarne snart af omständigheterna twingas att föka tillegna sig äfwen Jutland. För det löftesstridiga besättandet af Kolding m. m. haswa Tyskarne redan angifwit såsom skäl. att de sålunda måst skydda fina positioner i Sless vig. Blefwe äfven Jutland tvskt eler vå Slesvig Holsteinskt manr skildt från Danmark, få återstode blott öarne. Med mera fanning, än att bland befolkningen i Slesvig lefwer bat mot Danskarne, torde man funna påftå, att de danska Barnes befolkning är alltför dansk för att icke i det längsta bestrida hela Danmarks upps gående i Tyskland. Den danska sta ten blefwe sålunda sprängd. Efter erhållandet af Slesvig skulle Tyskland utan twifwel Mart nog blifwa en sjömakt. Men om ide förr, så skulle åtminstone då en wiss annan sjömakt se sig nödgad att bestrida Toskland de danska Barne. Defa blefwe för vaga att utgöra en särskild och oberos ende stat. På fädant sätt komme man wäl slutligen in på det redan från åtskilliga håll omordade förslaget, att Toskland skulle få Danmarks faftland, och att de danska Be arne skulle med Swerige-Norge förenad till ett Skandis navien. Men ett sådant Skandinavien, säsom beherrskande inloppen till Ostersjön, blefwe både för farkt för att icke oupphörligen reta både Rysslands och Tysklands roflyfte nad, och för swagt för att kunna bewara sitt oberoende, isvanerhet sedan Tyskland. fom säkerligen skulle blifwa en wida mera beswärlig och rosgirig granne, än det med fis na asiatiska eröfringaplaner ivsselsatta Ryssland, hade huns nit blifwa en sjömakt. Wi widdlifwe wår mening att Danmark måste, såsom danskt, hafwa fin gräns wid Eidern, ellet ännu hellre wid Traven och Elben, på det att Skandinavien, eller Norden, eller det Nordiska Statss förbundet, eller De tre till inbördes skydd fördundna Nors diska Rikena, huru man nu mill falla dem, må funna tilljammans förswara sitt oberoende. Om och huru Eidergränsen skall kunna bewaras, det skall måhända en snar framtid wisa. Det om sitt wälde på hafwet afundsjuka England fan aldrig wilja uppflås endet af en sjömakt, fom kunde förena fig med någon af Englands rivaler. Men England ser helst att def plas ner drifwas igenom utan risk eller kostnad för Enge land sjelit. J samma mån fom andra makter utmats tas eller göra offer, minner England i styrka. Det är derför hwarje revolution inom andra stater haft ett stöd i England, det är derför England fortfarande gör sig till en asol för lönnmördare. Sin prestige har det ändtligen förlorat, sitt guld och fin flotta Har det cwar. Man säger att Frankrike ide ogerna skulle fe uppkomsten af 6 CN ? .... av AVR AR AA — —du J.