ÅdCagrtra oro meo anledobnieng af Ett ord i stormen. (Forts. och slut) Sjelswa förslaget, att ett SledvigsHolftein skulle Gildas och intaga en endast koordinerad ställning til Dans mark, år under Danmarks nuwarande förhållande unger får lika naivt, fom Prof. Leos i Halle, hwilket går ut derpå, att Slesvigs Holftein skulle göras till ett tyskt fos nungarike och sedan blifwa Danmarks hufwudland med Sledvig eller Sonderburg till hela monarchiens bufiwuds stad, med Sledvigs Holfteinfe både ministere och hofstat, o. s. w. Man bar för dfrigt ide swårt att finno, att en sådan koordinerad ställning äfwen skulle blifwa temflis gen generad. Skilda delar af samma rike skulle få os lika intressen. Den ena skulle såsom tysk funna inwecs las i ett krig, med hwilket den andre icke hade att skaffa, eller twingas att i tyskt intresse hålla sig neutral, der den andra manades till sjelfförswar o. s. w. Danmark är för litet för att tåla wid en sådan splittring, en fås dan olikbet fina landsdelar emellan. Ett tyskt Slesvigs Holstein skulle ställa Hela den danska staten och deg pos litik under Tysklands befäl. Om dansk politik, dansk nationalitet kunde ej widare blifwa fråga. Danmark bar, fom tvi fe, mer ån nog af det tyfta Holstein fås fom håmmsko på fin frihet och nationela utweckling, och borde antingen berättigad att inkorporera äftven Holftein, eller frånsäga fig detta hertigdöme, för att ändtligen blifs wa herre i eget hus och ogeneradt funna afwifa Tyffars nes närgångna anspråk. Statens sammanhållande i det yttre fall eljeft betalas med upplösning i def inte. Ses dan Trskland med härsmakt inträngt i Dannemarks ides tyska länder och företagit fig att med wåld och efter sitt behag ordna Danmarks inre förhållanden, borde wäl det öfriga Guropa, till fin egen säkerhet, och till afwärjandet för framtiden af sådana mot all folfrått stridande hands lingar, åfwen funna och hafwa skäl att mot Tyskland anlita samma wåldets rätt och, i öfwerensstämmelse med sina behof af nödiga garantier för werldofred och jems wigt, bestämma öjwer det tyffa Holsteins öde och ordna dess förhällanden. Gäller det att härda wårt eget lands ära oh fjelis ständigbet, menar brochyrförfattaren, få skola medel både wilja och funna skapas; men Danmarks fak skall wara oss främmande. För att redan på förhand neutralis fera all werkan af en prefion från Norge til Dans marks förmån, söker ban kittla den swenska miftänks samheten och egenkärleken och förklarar, att eftergifivans det för en fådan påtryckning från Norge fule innebära en förödmjukelse för wår regering och wärt foll. Han wisar fig med ett ord få angelägen om att förebvgga allt bistånd åt Danmark, fom wore han legd af sjelswaste Augustenborgaren. Kunde eller måste man jöfa en afsigt, en mening i de stockbolmska gatuoroligheterua, dem wi både beklage och fördöme, så borde man sannerligen, i stället för att utan all rimlig anledning skvlla dem vå Aftons bladet, till dem söka en förklaring i brochyrförfattarens och bans själafrånders försök att håna de swenska och norska folkens sunda förstånd och att fåra deras nas tionals och råttskänsla. Wore wi än aldrig få mycket intagne af bat eller misstro mor Danmark, få skulle wi åndå anse Tyskarnes anfall på detta rike lika owärdigt och upprörande och för nordens framtid lika hotande. Wi åro nämligen just af den tanken, att Danmarks sak i denna stund är wår. Skandinavismen och den frås gan, huruwida äfwen Danmark skall räknas til eler tillhöra Skandinavien, kunne wi hår lägga å sido, för att blott tala om de tre nordiska rikena eller folken. Med affeende på dessas framtid och oberoende förstå wi ide, buru man wid detta tillfälle fan förbife eller förs neka wigten af Eidergränsen. Wi hafwe erkånt, att mi belst skulle wilja framflytta Danmarks gräns til Traven oh Elben. J närwarande stund är emellertid är wen Eidergränsen af wigt, framförallt såsom historisk. Blir den i en slutlig och pålitlig fred emellan Dan: mark och Tyskland erkänd och garanterad, få skall på samma gång en gråns wara fatt för både toskt område och tyskt inflytande i norden. Swerige oh Norge i förs ening eller förbund med Danmark skola naturligtawis i alla fall ide funna, hwarken bwad befolkning eller här massor angår, mäta fig med Ryssland eller Tyskland, men sagda stormakter hafva alltför många, alltför widsträckta och alltför kinkiga områden att bewaka och fötswara, för att nägondera skulle kunna anwända ens någon större del af sin härsmakt mot norden, och SwerigesNorge och Danmark, om de troget sluta fig tillsamman och behds rigen winnlägga fig om sitt fötswarswerk, skulle fäkerlis gen blifwa starka nog, för att afwisa eller tillbakaslå ett wida swårare anfall ån det, mot hwilket det åt fig sjelit lemnade Daumark nu befunnits och måst befinnas mans mäktigt. Få deremot Tyskarne nu tillegna fig det omwes dersägligen danska Slesvig, jå blir ett hotande prejudikat för framtiden giiwet, lockande för Tyskland och farligt för Morden i samma mån, fom förluften af Sleds vig och Eidergränsen skall förswaga Danmark, och tyskt inflytande i Danmark omöiliaaårg eser fårlamra om jaff,