Ett fragment. Öftersäåten sna. Menniskan fan ide blott ide med sitt begrepp oms fatta Skaparen, hon fan ide en gång utgrunda Skas pelsen. Ty oaktadt allt hwad wetenskapens heroer, hwad de män, som anse sig hafwa utforskat werldsalltet i dess aflägsnaste rum, derom beråtta of; det menskliga mwetans det blir ändå ett ojullkomligt en dels blott. De ryms der, dem de lärde genomforskat, blifwa ändå blott en del af werldealltet, en obetpdlig del deraf. Hwilken dödlig förmår wäl göra sig ens ett ofullkomligt begrepp om de romder, som tillsammans bilda skådeplatsen för den Guds allmakt och wishet, hwilken är mår skapare likasom de ins fusionedjurs, dan wårt öga icke skådar och hwilka till hundrädetal rymmas i en wattendroppe! Jngenting Bes rättigar oss att antaga ett mål, ett jlut, en gräns för werldealltet. Twärtom berätrigar of allt till den föruts sättningen, att werldsalltet ingenstädes har ett slut, ide har några gränjer alls, och att menskliga Begrepp om tid och rum ide längre finna någon tillämpning, der fråga år om werldaalltets Herre eller de rymder, fom omfatta hans allmakts under. Wår jord med alla def under af gudomlig ffapars kraft, med alla def refultater af mensklig werksamhet, hwad är hon i jemförelse med werldsalltet! Ett fands forn, om detta jemjöres med jorden? Åy nej, få stor år wår jord ide. Santkornets förhållande till jorden skulle dot funna medelst ziffror detecknas, om än den raden af ziffrer wille bliiwa lång; men omskrefwe man än hela jorden med ziffror, så skulle ändå det talet icke räcka till för att beteckna huru liten, furu obetydlig, huru intig wår hela jord är i förhållande till det öfriga twerldealltet. Om hela wår jord, om alla de planeter, fom med henne kretsa omkring folen, om solen sjelf på werldaboggmästarens wink upphörde att finnas, få blefwe Dod detta för det öfriga werldsalltet en tilldragelje af få föga betydenbet, som för oss att i wäldig skog ett blad, ett barr faller till marken. J de till wårt solsystem ans gränsande romderna skulle det på fin höjd bemärkas, att ett antal werldokrorpar, sedda från dessa rymder få, fom wi se ftjernorna, jafnades på deras wanliga plats; i oflägjnare tomder skulle en jadan tilldragelje ide en gång bemätrfas. OÖrwerskåde wi nu än en gång, heter det lika wackert som sannt i Doktor Hammers Urania, hela raden af himmelekroppar, så som de för wårt häpnande öga frams ställa fig, så fe wi, huru drabanter kretsa omkring plas neter, och dessa omkring solar, i ewig tigande lydnad. Moriader jolar lyda måhända en än mäktigare centrale sole bud, eller sammanssmälta till fyftemer af wintergator, bwilfa ut himlarvmdens outgrundliga djup såsom matt kelysta småmoln skimra hitöfwer till of. Här är gråns fen för wårt kroppsliga ögas fynkraft; men för andens öga tada fig tujende fådana fyftemer samman till en ny tusensaldigt större grupp, oh så alltfort, i oändlighet. Ty hwar är gränfen för werldsalltet, hwar har skapelsen ett slut? Wände wi sedan från dessa werldars omätlighet tills bafa till oss — huru liten, huru rentaf intet blir den arma jordwarelje, fom likwäl hittils i sitt öjwermod mes fat kalla fig skapelsens måsterstycke! All mensklig flors bet, ära och makt, throner och riken, och hwad eljest må utgöra ett föremål för menniskors äflan, likasom allt, fom bedröfwar och smärtar oss, sjukdom, skiljamessa från wåra älskade, lidna orättwisor och förfölielser, tårlös