Grafplundrarne. Illustration till dagens historia. Det var d. 25 Juli 1850. Morgonen var regnig och en stark dimma låg lägrad öfver de fiendtliga härar, som fram mot kl. 3 på morgonen satte sig i rörelse för att slutligen sammanträffa och utkämpa den blodiga striden vid Idsted. De båda härarne voro, såsom bekant, danska armen och den slesvig-holsteinska. Idsted ligger strax till höger om stora landsvägen, som från staden Slesvig går norrut genom Angeln. Under stridens lopp på morgonen passerade en del af 2:a danska divisionen genom köpingen Öfre Stolk. då den plötsligt anfölls af en mördande eld från alla bus, i det ögonblick flera bataljoner redan passerat igenom och 13:e bataljonen var ungefär i köpingens midt. Strax återkallades de första afdelningarne, och de insurgenter, omkring 1,000, som, jemte en massa bönder, utfört detta öfversall. nedgjordes nästan till största delen. Emellertid hade flera bland de högre danska officerarne, hvilka skyndat till valplatsen, blifvit dödade och bland desse den tappre generalen Schleppegrell jemte många andra. Generalmajoren de Meza öfvertog nu befälet öfver andra divisionen och förde den i striden. Fienden blef på alla båll slagen och retirerade till Rendsborg, mer ån 1,000 fångar infördes till Slesvig och i hundratal lågo danskar och insurgenter på valplatsen. Danskarnes seger under den kallblodige general Krogh var dyrköpt: den kostade dem 12 döde och 73 sårade officerare, 104 döde och 2.300 sårade underofficerare och soldater. Slesvig-holsteinarne, som stodo under befäl af generalerne Willisen, v. d. Horst och v. d. Tann, förlorade 5,000 man. I Februari månad 1851 blef ändtligen det slesvigholsteinska upproret stilladt och danska armeen kunde efter den nära tre år långa kampanjen återvända bem för att hvila sig efter krigets mödor och besvärligheter. Någon tid derefter uppstod hos danske män helt naturligt den önskan, att ett nationellt minnesmärke måtte uppresas för att påminna om de många hjeltar, som offrat lif och blod för det kära sosterlandel — vi glömde nämna att den hjeltemodige öfverste Lessoe också stupade vid Idsted — och forslaget vann allmänt bifall hos nationen. En subskription öppnades bland hela folket och den för uppförandet af ett värdigt monument erforderliga summan sammanbragtes. Den danske bildhuggaren Bissen uppmanades att uppgifva en plan till minnesvården; denna blef ett kolossalt lejon, hvars hufvud hotande blickade mot söder. Minnesvården utfördes och invigdes med stor bögtidlighet och det danska folket blickade med stolthet på denna minnesvård, vittnande på samma gång om danskt mannamod, om dansk konst. I Februari år 1854 se vi ett nytt skådespel. Vi se två af Europas stormagter, Österrike och Preussen, eller med mera skäl sagdt Preussen och Österrike, kasta sig med raseri Öfver en af Europas mindre stater för att om imöjligt söka utplåna dess intelligenta folk ur nationernas tal, eller åtminstone att söka intvinga detsamma i former, dem det aldrig sjelfvilligt skall kunna ikläda sig, att med ett ord söka pålägga det fjettrar, sådana som Österrike och Preussen eller andra traktat-stater anse för en välsignelse, men hvilka hvarje fritt folk måste betrakta såsom undergång och död. Vi se nemligen i Februari månad år 1864 en om måjligt ännu sorgligare tilldragelse, och den är nu ett konstateradt faktum; den andra, här ofvan antydda, hotar ännu blott att blifva ett sådant, och vi hoppas att den ej skall låta verkställa sig, om också sjelfva Tyska Förbundet, ja, om så olyckligt skulle vara, äfven sextonde kurian (ReussSchleiz. Gresz o. s. v.) skulle komma att aktivt upptrada. Den sorgliga tilldragelse vi syfta på ar det af den tyska civilisationens förkämpar, Preussen och Österrike, gifna vackra profvet på aktning för andras egendom, aktning för den i striden fallne krigarens mull. genom att på Flensborgs kyrkogård sönderstycka monumentet öfver de vid Idsted fallne danske krigarne. Det måste vara upprörande för bvarje man med hjerta i bröstet att se en sådan vandalism af en makt — vi föreställa oss att väl näppeligen österrikarne lånat sin hand dertill — hvars hufvudstad med så mycken frimodighet mottager och, vi tro också, sjelf gifvit sig namnet aNordens Atheno. Det tycks då vara bimmelsvid skillnad mellan aSchlossplatzo i Berlin och Akropolis, men hur kan det också vara annat. der konstverken ej kunna se sina konturer återspeglade i annat än Spreeflodens grumliga bölja! Ty bvad är Idsted-Jejonet på Flensborgs kyrkogärd? sÄr det, såsom en dansk tidniog säger, ett prålande och utmanande segertecken, hvilket man möjligen skulle tro uppröra den tyska natioalkänslan genom att pösande påminna om en händelse, som bildar en allt för skärande kontrast till det nu pågående segerruset? Eller är det icke ett grafmonument, upprest af det tacksamma danska folket på de trofastes sista hviloplats, hvilka gingo i döden för fribet och fosterland? Att grafmonumentet har ett lejons skepnad är ju blott derför att lejonet är Danmarks rikes vapen, och att det sitter I upprätt ställning kan ju heller icke vara så upprörande för Danmarks fiender, då det i alla fall ej torde kunna nekas att ju icke den kamp, hvari de fallne funno döden, var en seger för de danska vapnen. Är monumentet således ett grafminne, då mäste ett förgripande derpå stämplas såsom en kränkning af graffriden, en plundring af en graf — en lumpen och grof förbrytelse, som man på ö