Gotlands tidning – 14 januari 1864, sida 2

Aftonhimmeln, betraktad från mitt sjukrum. Menskligt verk är ofullkomligt, pröfvas Vill det städs, förnuftet gafs att öfvas; Till reform ger mogen pröfning himmelsk rätt, Hvarje tro, som tviflet blott förbjuder, Hvarje kyrka, som sig sjelf förgudar, Har dermed sin dödsdom sjelf sig gett. Bort derför med dyster vantros irring, Bort med döda former, all förvirring, Dem vidskepelse och mörker fostra än! Må förnuftet lysa all vår vandel, Högtänkt menskokärlek all vår handel Lifva, värma, genomandas sen! I förnuftet Gud dock uppenbaras, Blott i frihet andens lif förklaras, Kärlek lifvets högsta vinst och krona är; För sin tro, sitt hopp den vet ej gränser, Som ledsjerna på vår färd den glänser, Himlen rein i jordisk barm den bär. Kristen, Jude, Hedning och de alla, Som Muhammeds Gud sig anbefalla, Slingre snart och fast sig kärleksbandet om, Intet hat orene deras böner; Alle äro samme Faders söner, Verlden all är Herrans helgedom. Tron är tro på Gud, ej tro på kyrkan; Tro på mensklig dogm är ej den dyrkan, Som för lif och död af Gud har löftet fått. Menska kan ej menska ge försoning, Orklös, hatfull tro har ej förskoning. Strid. för allas rätt, gör alla godt!