Gotlands tidning – 18 juni 1863, sida 2

2Fecko:revy. Nåh! hwad säger nu min wän, som västod, att ins genting kunde här inträffa, som kunde gifwa stoff till mina weckorevver? — Jag tror dock att händelsen med den polska erpeditionens inträffande på Klintehamn gifwit icke allenast ämne till denna och flera efterföljande revyer, utan wore ett tacksamt fält för mången mydet stor tids nings spekulation i den wägen; — men också borde jag nu haft i min hand Orwar Odds penna. Skada att denne ryktbare Doktor icke i denna stad finnes, här, med sitt lilla pennfodral, som i sig besitter den der underbara, alltid tillspetjade och hwassa, fina och lekande, lindrigt och ljuft kittlande, — men derjemte af dräpande satir städse flödande guldpenna. Nå mål! jag fade guldpenna; inte wet jag det, och jag har sannerligen icke heller fett om den är af guld efter stål; men är den endast af sednare slaget, få håller jag mig ändock wid och förswarar hwad jag sagt, på grund deraf, att ordipråket säger: god som guld, ergo måste den åtminstone wara guldhaltig, emes dan den är god. — Men nu kommer jag alldeles ifrån, hwad jag egentligen i dag will säga, blott wid tanken på min wän Orwar Odd; och icke kan jag hjelpa att han icke är här. Således till saken. På återwägen från en på landet tillbringad festlighet, skulle min skjutsbonde pufta upp wid Bönders backe, (fom ni met pufta de flesta af wåra skjutsbönder gerna åtminstone en gång på hållet), då jag upphanns af flere från samma fest återwändande wänner och bekanta, och just fom mi karlar woro i lifligaste dijpyt om yttre fåns netecknet hos en snällspringande håst och woro derwid tems ligen högljudda, fom en gammal gumma emot oss upps för backen och få skyndsamt fom hon gå kunde, med tyde liga tecken att hafwa blifwit förfträmd, hwarföre wi ge: nast tillporde henne, hwad fom war å färde? 7AH Hål Ab Hål hwäste hon bara innan hon fick tungan irörels se; — men fe, Då den åter fom i ordning, få fingo mi böra tillräckligt. 400 Ryssar äro nere på hamnen, uppa repade hon först flera gånger, och få kom slutföljden, fom war att bon ide tordes bo der nere, utan gifmit fig af derifrån emedan hon fett, att en af ryssarne hade flaps rat hennes gubbe — på areln, och det trodde hon hade warit i följd af någon öfwerenskommelse fom gälde hens ne. — Hurudana sågo de ut? frorde wi högst förundrade, då gumman mille fortsätta fin gång. Aldeles röda från topp till tå, skrek bon, och få bar det af med henne, under det hon med en egen tonwigt mumlade gubbe, gubbe så länge wi kunde höra henne. — Wi sågo på hwarandra en stund under tystnad, derefter fom ett smålcende hos en ar sällskapet att tänka på det löjliga af saken, och sedan war det omöjligt att tillbakahålla, det ett muntert och klingande skratt utbröt, fom ljöd rätt godt under tak af den klara, blå Himlen. Första ord fom yttrades war: wi resa öfwer Klintehamn till staden. — Sagt, — cch i brinnande fart bar det af utför Bönders backe. Se så ja! — nn kom bud från tryckeriet, att mera af revyn icke får rum. — Qmwad är nu att göra, gama le stvrman 27 Kan ide hjelpas; således: fortsättning föls jer nästa gång. Boliwar.