Gotlands tidning – 7 maj 1863, sida 2

On Wilhelmina Neruda. Tjuserska, som så kan svärma, så kan himlens chorer härma, Ar du ock af stoft, som vi? Dock från högre regioner Stamma dina rena toner Med sin rika harmoni. Allt, hvad jubel genomströmmar Vårens lif och skaldens drömmar Allt, hvad känsla, yr och vek, Diktat, målat, sjungit, skrifvit, Har du lif ånyo gifvit — Du med dina strangars lek. Nordens sommar nyss var flyktad, Lärkans sång och trastens lyktad, Himlens värma bade flytt; Men du kom: fiolen klingar; Hvilken magisk dröm den bringar Sommarsol går upp på nytt. Toner ljuda genom salen: Tyst! det är ju näktergalen. Hör, vid silfverbäckens sus Hur han sångens flöde tömmer, Hur han klagar, hur han drömme Säll uti melodiskt rus. Vexlande de sånger ljufva, Nu du härmar skogens dufva, Suckande på blomsterbädd, Nu sesiren, hur han svingar På eteriskt lätta vingar Ofver spegelkällans brädd. Vinden dör; nu skymmer natten; Hör, i strömmens djupa vatten Näcken spelar. Lyss! gif akt! Toner vilda, toner veka På de trollska strängar leka, Locka med demonisk makt. Vandraren i dunkla lunden, Svindlande, af trolldom bunden, Dras i djupa svallet ner, Dränka vill i sångens vågor Alla fröjder, alla plågor; — Jorden skönjer han ej mer. Echos skygga nymf ur hällen Träder fram i stjerneqvällen, Dansar efter strängens drill, Månen på den blåa runden Glömmer sig i midnattsstunden, Stannar med sin låga still. Men i glöd och guld nu dagen Rinner opp: hör lärkeslagen, Hvirflande i blånad sky. Herden ropar sin berdinna; Sånger vexla, kyssar brinna; Trollen in i berget fly. Ljus och varm azuren strålar, Allt i skimmer nu du målar, Vindar brusa, böljor gå, Qvittrande, vid solens värma, Lundens flageoletter svärma, Fladdra högt mot himmel blå. Så du diktar, så du tjusar, När den klara strömmen brusar Ur fiolens strängar; så Tjusande i Hellas lunder Orfeus med sin lyras under: Sången var en gudom då. När de rika välljud flöda, Glömma såren bort att blöda I den sorgbetyngdas barm ; Lifvets mörka saga glömmes, Hjertats vårdag återdrömmes, Känslan gråter, bardomsvarm. sälla genier kring oss svinga, Sferers harmonier klinga, Anden, löst från stoftets tvång, Sväfvar fri kring himlabanan; Svajande går segerfanan Fram 1 jubel och i sång. Ren år konstens fröjd, den ljufva, Ar en snöhvit. himmelsk dufva, Osver lifvets djupa flod Fladdrande på hvita vingar. Hon olivens qvist oss bringar, Väcker domnadt lefnadsmod. Hell dig, du som fick den sälla Lott, att djupt ur sångens källa Dricka gudars dryck! För dig, Hvart din segerfärd du vänder, Brinna bjertan, klappa händer, Strös med blommor skönt din stig. Som en hägring nyss till norden Kom du: snart dock fosterjorden Alskad dotter börda skall: Söderns mö, med lockig panna, Vill ej här bland drifvor stanna; Nordens vinter är så kall, länge dock skall minnet tala Om din tonkonst; minnets skala Den är ock på toner rik: Ljuft skall dess adagio ljuda Om den tjusande Neruda Och dess himmelska musik. Torman SÄ