Gotlands tidning – 19 februari 1863, sida 2

IFecfo:revy. Hwad met jag! — Ja sannerligen yttrade jag mig icke få, i min sednaste mwecorrevy, då jag påpekade det märkliga jörbhållandet att ä Carlobalen saknades en stor del af stadens la haute vol6; och jag glömde derwid att wederbörligen citera detta uttryt. Man har också gifwit mig förebråelser derför, men på det att man ide skall tro, att jag mill rida käpphäst på andras lyckade uts trockesätt, är jag jå willig fom skoldig att erkänna, (wars om jag dessutom aldrig kunde förmoda att allmänheten stulle wara i okunnighet om), att Orwar Odd är pappa till detta foster af snillenttrwck, och att således det borde af mig hafwa skrifwits: Ywad wet jag! (scil. Orwar Odd). Men då jag på detta sätt, emot min wilja, kommit tillbaka till min sednasle wecko-revv, få fan jag ide heller underlåta att, då man anfer Gotland få få förfasligt långt efter Swerges andra prowinser i många afscenden och synnerligast beträffande åkerbruket samt hwad dermed har gemenskap, framlägga sådana jakta, som bewisa att wåra jordbrukare på intet sätt eftergifwa andra prowins sers landtmän uti wetgirighet och andra intellektuella sträfwanden för att förkofra sig i sådane kunskaper, som röra wår modernäring jordbruket. Wid minnet af det ganska talrikt bewisiade Qushbållnings Sällffapets fams mandträde den 28 sistl. Jannari, war det för mig högst förwånande, att i en skånsk tidning få läsa följande bes skrifning öfwer Christianstads GOusbållningss Sällffaps årds sammanträde på nämnde dag. Det heter nemligen dera om: Till sammanträdet bade ett owanligt ringa antal ledamöter infunnit fig, få att dess öppnande of brift på tillräckliat antal ledamöter icke kunde ske på den utsatta tiden. Småningom infann sig ett tillräckligt antal, så att förhandlingarna kunde taga fin början. — Man will knappast tro, att sådant skulle hafwa händt wid ett Skånstt Huehållnings Sällskaps årssammanträde; — och likwist lärer det hafwa warit få! Polen har un åter tilldragit fig Europas uppmärks samhet; de fria jolkens jympatier, och blodtörstiga des spotero ijwer, att söka qwäfwa uppresningen innan den hunnit antaga formen af ett ordnat befrielsekrig, allt detta wisar fig äfwen nu, och att ett preufifft artilleri med karteschsalwor tillbakawisat polska insurgenter, fom welat fly öfwer preussiska gränsen, — denna barbariska handling uppkallar öfwer hela Europa de mest rättwisa yttranden ar harm och afsky, och skall såsom en skamfläck widlåda det folk, som mill anses tillhöra Europas mest civiliserade; men alla tecken tyckas dock häntyda på, att denna junkerligans slorpappa, denna ojsörbätterliga stolle, snart nog får måttet rågat och att äfven det preussiska fols ket skall weta att komma till rätta med den, fom will göra dess krigare till bödeledrängar åt ryfarne. — Men, Dwad röra of Polens affärer, säger man; dock anföres detta uttryd numera endast såsom ett ordspråk och utgör alldeles icke något bewis på liknöjdhet. Åi gotlänningar äro wisserligen ett särdeles lugnt folk och förhetsa of ide; wi wilja gerna fe resultatet och helst ex osficioF, innan wi antaga såsom möjligt, hwad mi ide sjeljwe warit med om; men, (om det nu är Jaaliens tillkämpade frihet, fom werkat detta, will jag lemna oaigjordt), en sanning är det dock, att de lugnaste ibland oss blijwa upplifwade och ifriga att wid postens ankomst erfara hur det står till i Polen. Jag antager naturligtwis att orsaken är en inneboende önskan, att ryssarne må få stryk, och fom man mill få snart fom möjligt erfara. Den swenske Ges neralen och Officers:bildaren Hazelius anser likwist detta såsom omöjligt; men jag will upplysa om att denna herr Hazelii paniska förskräckelse för wår östra granne, härles der fig deraf att Genralen Hazelius aldrig mwarit i tills sälle att komma i annat handgemäng med ryssarne, än då han mottoa sin roska orden: och Hå man met att