Gotlands tidning – 15 januari 1863, sida 3

Utdrag af bref från en svensk i unmnionsarmeen Lägret vid Memphis, Tennessee, NordAmerika den 25 October 1862, Min från barndomen närda önskan att få deltaga i en batalj är uppfyld! — Den 6 å 7 April vid Shiloh skall jag alldrig glömma. Sedan dess hafva vi varit oupphörligt sysselsatta med att förfölja fienden. — Marscher, rekognoseringar. skärmytslingar af större eller mindre vigt. sältverks byggande m. m.; större delen af tiden under en solhetta af från 409? till 500 cel. — föororsakande stor dödlighet i armeen — hafva, tills vår ankomst hit, tre månader sedan för att rekuperera soldatens medtagna krafter, hindrat mig att besvara det goda vänskapsfulla brefvet af 14 sistl. Januari. Vårt läger är invid samt omgifvande stadens östra och södra sidor. — Högra flygeln stödd på Mississippistranden, som der är öfver ett hundrade fot öfver floden och stärkt genom ett stort saltverk — Fort Pickering — i blandad bastions och tenalj-form, ämnat att fullt färdigt besättas med 80 svåra kanonar och 8,000 man. — Den norra sidan är skyddad af en mindre flod. Regementets läger är på stadens östra sida (bevakande tvenne vågar) i en särdeles vacker earebelln-park. Afven efter vår hitkomst, fortfor den brännande hettan, så att med undantag af den nödvändigaste bevakningstjensten, nästan all annan tjenstgöring måste uppskjutas. I de lättaste underkläder, våra tält uppdragna rundt om, sillbragte vi större delen af dygnet i våra läger oförmögna att uträtta annat än slämta efter det enda som ej stod att erhålla: — en vindflägt och ett glas is-vatten. Under de senare veckorna har änteligen värmen börjat blifva jemförelsevis draglig; jag hastar derföre nu. — ehuru manövrer. revyer och rekognoseringar åter hafva blifvit den allmänna dagordningen, att begagna mig af den behagliga förändringen för att meddela något om mina äfventyr och obervationer, sedan regementet uppbröt från Camp Douglas. Den 11 December afgingo vi enligt general-orders från lägret vid Chicago, hvarifrån jag skref mitt förra bref, eskorterade af 4,000 man af de bäst exerserade trupperna der af alla vapen, genom Chicagos förnämsta gator, hvilka såväl som balkonger, fönster och tak, voro öfverfyllda af åskådare. svingande unionssflaggor och näsdukar under döfvande hurrarop och välönskningar. Personligen hade jag nojet helsa många bekanta, som ridande, åkande eller gående, bland tusentals andra, följde oss till Bangården. — (1bland dem Mr. x Mrs. S. — mina intimaste vänner i Chicago sedan 10 år och den hädangångne vännen v. Schneidaus dotters ädla och aktade fosterföräldrar.) Å Bangården marscherade vi genom hela eskorten som der under skyldrat gevär bjöd oss farväl. I de tvenne stora väntsalarne intogo vi en frikostig aluncho arrangerad för hela regementet på jernvägsbolagets bekostnad. — Skålar druckos och fanfarer ljödo från eskortens sex musikkårer, hvilka sedermera under embarkeringen och afgången spelte de utmärkt vackra nationalmelodierna: aThe Starspangled Bannero och The Red, Åhite x Bluen. Vår destination var S:t Louis Mo, dit vi anlände följande dagen, hvarefter vi mottogo Chicago tidningar innehållande särdeles smickrande meddelanden öfver regementets utseende, hållning, manövrer etc., förklarande att de ovanliga demonstrationerna vid dess afmarsch voro helt naturliga, emedan det var sammansatt af bildade unga män ur staden och dess omgifningar.