Gotlands tidning – 20 november 1862, sida 2

brefwet oc mille nu wisa en person den briljanta pre senten. Som hon likwäl ej wille bryta brefwet, enär hon ämnade sända detsamma tillbaka, tog hon en pennknif och petade dermed ett litet hål på kuvertet. Hon såg då några sönderstötta glasbitar lysa igenom hålet. För att göra fig fullt säker på fin sak, tog hon en af de glänfans de bitarne och tuggade derpå. Hon fann då att det merks ligen war glas. Förargad öfwer, den bånande presenten, sträckte hon ut handen för att lägga bort brefwet, då dets ta plötsligt med en döfwande knall exploderade. Hanna Dahlström föll afswimmad och blödande baklänges i fas kelugnswrån och den inne i raummmet warande madamen styndade genast efter polisen. Alskaren hade nemligen sändt den på en gång tillbedda och hatade wäl icke guld och diamanter men ändå något ditåt — knallsilfwer och glasbitar! Enligt den förmodan Hanna D. i poliskfams maren jramslällde, hade Andersson skickat henne denna lilla helwetesmaskin, på det att densamma skulle erplodes va, medan hon fom, efter hwad han wäl wisste, är mycs fet närsynt och måste hålla ögonen nära intill hwad hon är syselsatt med, öppnade förseglingen. Till all lyda skedde dock explosionen ej förr än hon redan aflägsnat brefwet från ögonen. Emellertid inträngde en mängd glasskärfwor både i hennes haka och näsa, samt äfwen i det ena ögat, hwilket ännu lider deraf. Underligt nog war det att brefwet efter en så lång tid skulle uppfylla sitt gemena ändamål. Andersonska kärleksbref torde es mellertid för framtiden komma att undantränga de Ors sinista bomberna. Målet förwisades till rådhusrät ten och tillåt poliekammaren att Andersson under tiden får wistas på fri fot.