Gotlands tidning – 16 oktober 1862, sida 2

Regleringen af presterskapets löner. En högst wigtig Kongl. Förordning härom, gifwen den 11 Juli 1862, bar utkommit, hwarigenom prefters skapet kommer att få fina inkomster bestämda och icke wis dare beroende af wilkorligheter. Presterna skola ide upps bära fina löner omedelbart af fina församlingosbor, utan af staten. All tionde utbytes mot bestämda afgifter; Lis kaså upphör all betalning för särskilda förrättningar. Prestgårdarne skola beräknad till en deras werkliga wårde motswarande inkomst; annan anslagen jord, som ej utan olägenhet fan med boställsjorden brukas, skall bortarrens deras. Lönen beräknad persedlar och blott till en mins dre del i penningar; perfedel beräknad efter en tioårig medelmarkegång. Det obefordrade presterskapet får bättre wilkor, än det hittills haft, och så wäl dessas löner, som pastorernes, bestämmas af en särskild, dertill utsedd nämnd. Tillämpningen skall ske, så fort sig göra låter. Denna reform år en af de wigtigare, fom på fednas re tiden blifwit widtagna och fom säkert skall hafwa färs deles mycket godt med fig. Den sätter pastor i ett obes roende förhållande, fom han ide fan annat än wara bes låten med, och befriar honom från en mängd obehag, som med det hittills warande löningssättet warit före nadt. Församlingen å sin sida wet, hwad den har att utgöra, och def ajgifter betalas fom annan skatt till pers soner, fom äro utsedde att desamma uppbära; men den har i detta fall ingen direkt beröring med pastor. Kifwet om tionde jörswinner, och man får härefter icke höra talad om räkning på åkrarne, en den mest förhatliga åtgärd, fom någonsin en felaktig lagstiftning kunnat åstadkomma. Genom författningen i öfrigt röjer sig den grundsats af kommunalstyrelse, fom på sednare tiden få lofwärdt blifs wit antagen, och fom bör framkalla den mana wid bes handling af offentliga wärf, hwarigenom man skall bes reda wäg till sjelistyrelje i en widsträcktare krets. Mot författningen torde emellertid den anmärkningen kunna framställas, att öfwergången till det nya blir af temligen inwecklad art, och att säkerligen gräl och tids ödande klagomål i en mängd afseenden skola uppstå. Man bör dot funna hoppas, att för hufwudsakens önfös lighet de smärre betänkligheterna måtte gifwa wika.