Gotlands tidning – 11 september 1862, sida 2

merika. — Sitt wärsta sår skall Garibaldi hafwa i foten. Den förestående Niksdagen. (Forts. fr. N:o 35) Wi hafwa påstått att swenska folket af den föreftås ende rifodagen först och främst wäntar reprefentationds frågand lösning, och wi tro att wi deruti ide hafwa misstagit of. Man har afseende på denna angelägens het framkastat twifwelsmål, huruwida omedelbara wal skulle wara lämpligast för det omröstningosätt, som i den nya rikodagsordningen bör läggas till grund för de blifs wande walen. Dessa wal äro bod of för det närwarans de dels omedelbara och dels medelbara genom elektorer. Det förra omröftningsfättet begagnad inom preftes och borgaresftånden, det sednare ensamt inom bondeståndet. Der walsättet är så stäldt, att det egentligen ät några få öfwerlemnar, hwad fom rätteligen borde wara allas tillhörighet, minskas flertalets intresse för sjeljwa saken, och rikoda gomannawalet öfwergår sålunda lätt till en minoritet eller ett kotteri, uti hwilken den flora mwäljans de allmänheten tager ingen eller ringa andel. Detta är onekligen händelsen med det medelbara walsättet genom elektorer, och det ligger en ofantlig skilnad uti att wälja en elektor, eller att wälja en riksdagsman. Det är tili fa klart, att medebara wal, fom ligga i händerna på ett fåtal af intrefelöft och utan uppmärksamhet utsedda elefs torer, lätteligen funna blifwa underkastade allehanda frems mande inflytanden, hwilket förhållande återigen ide gers na fan blifwa fallet då de röstberättigade medlemmarne direkt eller omedelbart wålja sitt rvifsdagsombud; ätmins stone kan walet icke blifwa en sådan kotteriaffär, som då walet uteslutande är öfwerlåtet åt elektorer. Den frufs tan för demokratiska öfwerdrifter, som wi hört framställas, att det omedelbara walsättet skulle funna missbrukas af s. k. solkledare, torde egentligen icke finnas annorstädes än i några stationära hjernor, fom finna det närwarande förs träffligt od fom tyda att allt är bra i den gamla wäls kända skruden. Danmark utgör för of dessutom Ddet fäks raste bewiset derför, att en dolik fruktan är alldeles 06es fogad; deremot har den allmånna fosterländska andan ders städes blifvit betydligt lifwad och warit en wälgörande följd. Man kan derföre för wisso antaga, att walsättet genom elektorer, om det wid blifwande samfäldta walins fördes, dels skulle hafwa till följd att ståndswäsendet åns nu länge skulle fortlefwa, och dels alt malen skulle mera allmänt falla på mindre dugliga personer. Sedan wi redan erhållit en kommunalförfattning, fom bättre tillgodogör folkets inteflePtuella krafter för wården of def ekonomiska angelägenheter, och en rättvis fare bewillningoförordning, fom billigare fördelar och bes stämmer skattebeloppet, torde den allmänna nationalbes wäpningens ordnande samt friare nåringsförfattningar med utwidgad landtbandel, hwarigenom handelsburskaps owilkorlighet i städerna jemte burffapis och måftareprofss twånget upphör, blifwa de frågor fom närmast komma att tilldraga fig ett stort och tillbörligt ajjcende. Men med samma rätt, fom swenska folket har att wänta åts gärder för en tidsenlig och folklig representation, för ett allmännare nationalförswar och för friare näringöförfatts ningar, har det oc att fordra sådane åtgöranden fom lända till folkets upplysning. Mycket har wisserligen blijwit gjordt; men på hwilken ståndpunkt befinner fig den religiösa upplyoningen i wårt land? Begreppet om en friare forskning i religiösa ämnen sammanfaller hos mången med begreppet om fullkomlig irreligiositet och fritänkeri. Man hyser hos oss den föreställningen, att den religiösa upplysningen är en afslutad och numera ftiflaftående sak, som hwarken behöfwer eller fan winna någon widare utweckling. Då det menftliga forffningss begäret emedlertid aldrig ftår stilla, få är det klart att samma orsaker, fom före reformationen genom en inre oemotständlig kraft twang menniskan att gå utöfwer det dåwarande religiösa medwetandet, äfwen hädanefter skola wisa sig lika werksamma. Betänker man detta allwarligt, då skall man snart inse och medgifwa, att religiös förs dragsamhet är en bland menniskans första pligter, och att allt tvång i sådana ämnen, fom lyda under mennis skans eget samwete, är ett ingrepp i hennes wigtigaste rättigheter. En död tro, en skrymtande skenhelighet kan man wisserligen framkalla med maktbud, men icke skall man på detta fått funna skapa en sann och lefwande öfs wertygelse. Hwad staten derföre har att i första vums Avnst Ara åAtt ArNuna Ma Inr2 A a 22