Gotlands tidning – 7 augusti 1862, sida 2

och will endast hafwa kyrkoläran reformerad, emedan der år en stridighet mellan läran oh urkunderna. Cramör wänder fig mera mot bibeln sjelf, V. R. mot de officis ella dogmerna, öhwilka till större delen formulerats af prestmöten under en tidrymd, fom är den dyftrafte i his storien, då wetenskapens ljus war slocknadt och det af Jesue wäckta gudosmedwetandet nära att förqwäfrvas tillika med det fria kristna församlingslifwet, då hierarkien och formelwäsendet utwecklades, då frälsarens lära om Guds andes närwaro och werkan i församlingen fick wika för en fetischtisk, lära om Gads Pörs närwaro i det af en offerprest inwigda nattwardåbrödet. Wi hafwa nu så till wida intet emot denna taktik, som wi föreställa oss, att redan en sådan kritisk undersökning af dogmer na, fom den herr V. MN. här företagit fia, skall leda till något godt, men wi hålla för, att herr V. R. sjelj, fes dan dogmerna wäl först blifva rensade, skall blifwa logiskt drifwen till att erkänna den sanningen, att ren8s ningsarbetet icke dermed fan wara flut, och mi iillstå, att wi då heldre såge alla uppriktiga wänner af sanning och upplysning lika få gerna börja från början. Det är detta mod, Cramer hittils hos of ensam har haft, och det år just detta wi hålla honom räkning för Herr V. R. har ett ganska intressant kapitel om Treenighetsläran och Skriften, i anledning af några ord i 1 Joh. 5, 7. Han genomgår hår med stor flare het och sakkunskap ett stycke bibeltext-historia och wisar bur dogmen, för så widt den grunder sig på denna strof i bibeln, tillfommit genom sednare och främmande till: sats. Det är ganska wisst, att redan denna lilla upplygs ning, (hwilken här i Swerge torde wara temligen ny för de flefta,) skall sätta mycket myror i hufwudet på diwerse teologer, ja, att hwarje blott någorlunda samwetsgrann prest måste häraf inse att dogmerna werkligen i hög grad behöfwa en kritik och att den dogmatiska intoleransen t. er. mot lektor Ljungberg, (bwarom Aftonbladet nyligen haft flera förträffliga arktiklar,) icke är på sitt ställe i wår tid; men wi möta här strart några af de olämpor, bwilka wi anse för oskiljaktiga från hwarje sådant sätt att taga saken, fom det herr B. R. har walt. Teolos gerna ex professo skola swara herr V. R., att Treenige hetsdogmen grundar fig på mycket annat i bibeln, än blott oh bart detta kritiserande ställe, de skola till och med funna swara, att herr V. Rås kritik sjelf behöfwer kritiseras, och wi skola få en oändlig, lärd strid om ters ter, om parallelställen, om famtida wittnesbörd, fort! en filologisk, texthistorisk, exegetisk kontrovers utan slut, och under all denna tid skall resultatet låta wänta på fig. Förrän man fon börja reformera, skall man bes höfwa utkämpa en widtutseende kamp om hwart jota, som i dogmerna skall förändras, och hwar gång en mots ständare, fom herr V. R., påwisar det eller det såsom oriktigt eller odugligt, skall man å andra sidan få en ans ledning till att framkalla en hel litteratur om detaljer, under hwilka hniwndfrågan, reformen sjelf, helt och Håls let täckes och begrafwes. Wi tro med andra ord i wår enfald, att herr V. R. gripit saken an alltför lärdt; wi weta fullkomligt wäl, att det i allmänhet betraktas fom en stor fördel att funna angripa fin antagonift med ika wapen, men det är wår oförgripliga mening, att det alltid skall wisa fig opratiskt att försöka slå doktris narismen med doktrinarism och att detta framför allt är händelsen i närwarande fall. Stall i wår officiella fyrkos lära något funna reformerad, wi tro icke att man foms mer till önskadt resultat förmedelst textkritiker, hur ins tressanta de än funna wara och hur upplyfande herr V. R:s ifrågawande kapitel specielt är med afseende på dogs matikene historiska uppkomst; det jemna, klara, rättframs ma, dristiga förnuftet werkar mer. Från dess ståndpunkt strider reformatorn icke med lifa wapen mot lika, utan med — ett bättre. För öfrigt är herr V. R:s arbete inom fin art obestridligen ett ganska wärdefullt och märkligt bidrag till hela den opposition, fom i de sednaste tiderna i wårt fås dernesland blifwit wäckt emot den fanatiska auktoritetås tron i teologiska ämnen, och herr R. skall äfwen blott och bart som lärd motståndare blifwa fakulteterna en hård nöt att knäka. Det är grundliga studier, det år föarpfins nighet, det är ett säkert öga, och det skall förmodligen wara mången initierad ytterst obehagligt, att det nu börjar framstå äfwen profana mån, hwilka tillåta fig att kasta en ohelig blick in i de aldra professorligaste mysterier, i få till sägandes: det teologiffa postwerkets hemligheter, och derefter sqwallra ur skolan. Ett är res dan wunnet genom den rörelse på djupet, fom dogmatis sternae ultraism med logisk nödwändighet framkallat, det att den fria diskussionen bemägtigat fig frågor, hwilka förut strängt höllos inom den s. k. teologiska mwetenfeas pens lås och nyckel, och att kykoläran blifvit ett ämne