kades, blefwo hans lefnadswilkor alltmer och mer torftiga. Sent omsider, genom enskilt deltagande och, priswärda bes mödanden af en medlem i wårt samhälle, blef Höga Wederbörandes uppmärksamhet fästad på den gamle, oförs witlige, hittillo förgätne krigsmannen, fom såmedelst uns der de sista åren af fin lefnad blef hugnad med ett nås digt årligt understöd. Fredrik Fåvns begrafning war icke utan fin enkla högtidlighet: vice Pastorn, E. Bolin talade wid grafwen utförligt och lärorikt öfwer Syr. 51: 35., och tecknade i korta drag den hädangångnes öden. Till liktåget bade, utom anhöriga samt inbjudna sockenbor och grannar, några Officerare mid National-Bewäringen och flera meds lemmar af stadens borgerskap och Jufanteri-bataljon, m. fl, anslutit fig för att hedra den gamle minne. Han war wärd denna uppmärksamhet, hwilken genom def friwillighet blef mer betydelsefull än de mest statliga ans ordningar wid många likbegängelser. J all sin obemärkt bet och torjtighet hade han ju warit en fon af det ädla och föredömliga folk, fom — enligt Skaldens bekanta ord funde allt, blott ej fin åra fiwikta7; — han war en qwarlefwa af den tappra och stolta krigehär, jom frös och fwalt och dot få ofta fegrade tillikai. — Med en redbar och ärlig wandel uppbar Fredrik Färm wärdigt fin ungdoms dyrbara minnen. Han war wäl endast en s. k. ringa man af hopen, endast en man ur ledet, men han hade deltagit i stora, allwarliga, mannapröfwande wärf, och att han gjort det med heder, derom wittnade, bland annat, äretecknet på hans bröst. Frid öfwer den gamle krigarene grift!