Gotlands tidning – 26 juni 1862, sida 2

sarls-Tidning för d. 13 dennes, hvilken i sin helhet är af följande lydelse: pG0ternas utpost mot öster, den goda svenska ön Gotland, är i närvarande stund skådeplatsen för en fejd, som är förtjent af en viss uppmärksamhet, Det är hvarken någon ny kung Waldemar, som vill plundra Wisby, eller någon ny Bodisco, som kommer för att göra gotlänningarne till lydiga undersåter under zaren. Striden är af annat slag: det är en inrikes affår, å la Kurhessen, en kamp emellan laglig ordning och godtycke. Den person, som här åtagit sig att spela kurfurstens särdeles otacksamma roll, är en major v. Axelson, som under förre landshöfdingen general Bildts bortavaro från ön hade råkat till att blifva tillförordnad militärbefälbafvare) och som tyckes hafva blifvit alldeles bufvugyr öfver att befinna sig på denna gigantiska höjd af mensklig storhet, så att han begått den ena fauten efter den andra. Å andra sidan spelas kurhessiska folkets roll med mycken naturtrohet af den gotländska befolkningen, ett sjelfständigt, frisinnadt, raskt och beslutsamt slägte. således aklippi och skureta för att utföra det partiet, Första anledningen till osämjan gåfvo de beryktade permissionssedlarne,) i hvilka gotländska pressen såg det gröfsta och plumpaste attentat emot befolkningen, men som väl icke voro annat än en grof blunder af br t. s. militärbefälbafvaren, hvilken ock skyndade tillkännagifva, att de ifrågavarande permissionssedlarne afsågo icke den gotländska nationalbeväringen utan det värfvade artillerimanskapet. Härmed kunde det goda förhållandet lätt hafva blifvit återstäldt; men nu kommer det egentliga kurhessiska uti historien, hvilket gjort brytningen mellan gotländningarne och den gigantiska storheten von Axelson ohjelplig. Gorlänningarne ega något, hvarpå de till dato satt högt värde, och som den öfriga svenska befolkningen i god mening afundats dem ; det är den s. k. konventionen, hvilken ligger till grund för det på ön organiserade nationalförsvaret. Det är ingen småsak, denne konvention; det är en lag som skall efterlefvas, och det är på köpet en förträfflig lag, hvars tillvägabringande har ländt den gotländska befolkningen till ära, och med hvilken den funnit sig belåten, sålänge den punktligt efterlefdes. Men vi känna af erfarenhet, huru små äfven stora och betydande ting taga sig ut, när man betraktar dem på afstånd från någon ansenlig höjd. Må då ingen undra. att hr von Axelson, befinnande sig på en t. f. militärbefälhafvares sublima höjd, med hufvudet uppe bland de eviga stjernorna, kunde råka till att öfverse någonting så obetydligt som en punkt i dender konventionen. Herr v. Axelson har nämligen af högsteget godtycke behagat förlägga nationalbeväringens öfningar från den stadgade, af ålder vanliga och mest lämpliga tiden till en annan och just den, då landtbefolkningen har mest brådtom med sitt åkerbruk. Knappt har fördenskull den nye landshöfdingen, öfverste Gyllenram anlänt, förrän till bonom öfverlemnas en af många namn undertecknad skrift, som i kraftiga ordalag beklagar såväl denna som andra från det högsta militärbefälets sida begångna godtyckligheter och anbåller, att aKonungens Besallningshafvande med sin embetes åtgärd ville komma allmogen till hjelp. Skriften påpekar det missförhållande, som å Gotland råder, att nämligen den person, inför hvilken såsom landshöfding klagomål skola anföras öfver åtgärder, vidtagna i strid med konventionen, vanligen är samma man, hvilken såsom militärbefälhafvare anbefallt desamma, samt att hänvisa till den fara, som genom dylik godtycklighet botar adet lilla, som ännu finnes qvar af vår egendomliga och för sin ursprungliga ändamålsenlighet vidt kända konvention. Det är af vigt för landet, att lagar och förordningar ej godtyckligt förbises — aland skall med lag byggasd — och det är likaledes en sak af vigt, att den gotländska militärkonventionen, som i flera punkter är egnad att vara ett mönster för reorganisationen af vårt nationalförsvar, blifver i sin kraft och verkan upprätthållen. Det vore fördenskull af nöden, att vederbörande vidtoge någon anstalt att bringa en sådan person till sans som i sin inbilskhet behagar sätta eget godtycke och eget oförstånd gentemot förordningar och befolkningens kraf. Genom sådana godtyckligheter är det som ett annars lättstyrdt, till uppoffringar beredvilligt folk göres obenäget, knotande, missnöjdt och misstänksamt. ) Visserligen ett misstag af H. o. Sj.-T.; men hvartill också finnes påfallande skäl. ) Anbesallningen af dessa permissions-sedlar är ännu icke oslicielt åvertagen, utan gäller densamma ännu såsom en ordre till hvarje Compagni-befälbafvare. Anm, af G. T.