Gotlands tidning – 19 juni 1862, sida 2

stånden hos Konungen genom deras petitioner framstält, och huruwida han i ord och handling will förbinda sig att understödja och befordra, att ståndsfördelningen må förswinna. (forts. e. a. g.) Hr J. N. Cramers sednaste arbete. I N:t 18 af tidningen, onmälde wi en då nyligen utkommen bot: Gn Trosbekännelse, Populåra antydningar af J. N. Cramer, od wi ytirade derjemte mår assigt wara, att framdeles återkomma med en närmare redogörelse för denna utan twifwel den märkligaste af de flera skelfter fom inom den teligiöfa litteraturen på fednafte tiden hafwa wisat fig. För att lirwist den gotländska tänkande allmänheten ide må af wåra -wänner si wifen funna inbillas, att mi äro partiffe för hr Cramer och hans förjattareskap, få införe wi härnedan en ut en annan tidning hemtad anmälan om samma bof, bwaraf klarligen skall synas, att hr Cramr då han bedömmes med lugn opartiskhet, också måste rtillerkännas att wara — en sanningstärletens eremit. Sistnämnde anmälan garanteras dessutom af ett redan länge kändt och anfedt författarenamn; ty utgifwaren af St. Gaz. skall icke wilja sätta sitt under få lång tid såsom författare och publicist wannna anseende i pant för något, fom ide more hans wälbetänkta och opartiska öfwertygelse, och det han ide ansåge fig funna mot hwem fom helst förswara. Denna anmälan svder fom följer: Den outtröttlige neologen i teologiska och pedagos giska ämnen, hr J. N. Cramer, har åter utgifwit en lis ten volym, ywilken ide skall förfela att ådraga fig for uppmärksamhet, wi tro of funna förutsäga det — oh hwilken i sjelfwa werket synes of egnad att på en gång böra förlama hela den taktik, hwilken från den förnäma, dofs rrinärtliberala och gråmafigt-illuminata kritikens sida hits tills warit utöfwad mot denna skribent. Wi tala här icke om anfallen på herr Cramr från den rent obftus rantiska ligand sida, dessa anfall äro i mår tid ide fars liga, de dräpa ingen och knappast förtreta någon. De angrepp, hwilka hittills wållat herr Cramer större förs tret och wäl äfwen skada, äro de, fom kommit från det håll, der man tror fig göra upplysningens faf genom att predika en lagom okristendom, der man beftändigt håller en reservation öppen till båda sidor, der man sjelf kastar ortodorien öfwer bord, men stället härför sätter ett nebulöst mellanting af sanning och dikt och skapar en ny, straussiansk mytologi i stället för den patristiska och conciliariska, hwilken man underkänner. Medan herr Cras mör genom fina förra arbeten har stått för de renläriga såsom en personifierad hädelse och fom en endast alltför positiv fättare, hafwa haliliberalerna, då de ite funs nat bestrida, att mannen i något haft rätt, wändt hos nom med helig afsky ryggen derför att han dock tyckts dem endast alltför negativ. Denne man, har det hetat, är ur stånd att gifwa of något surrogat, något innes håll, Han är endast en wandal och en bildstormare, han har den tvetydiga talangen att rijwa ner och det onda sinnet att rasa, han saknar all wetenskaplighet, han är alldeles icke teolog, fom wi äro, wi halfliberala refocmas törer och myftiff:Eritifta florheter, och när Han gör ops position, är det af kuslighet, når wi göra det, är det af lärdom. Wi tro, att herr Cramer ite kunnat bättre swara härpå, än just med den lilla nu utgifna Trosbekännelsen. Författaren har sjelj kallat dessa antydningar populära och det är obestridligt, att de äro det i jemförelse med ofantligt mycket annat inom denna literatur, men å andra sidan skall ingen utan förutfattade meningar och ren pers sonlig afwoghet funna frånkänna detta arbete ren wetens skaplighet jemte positift innehåll. Wi hoppas att man efter detta skall allmänt erkänna, eller nödgad erkänna, att man här bar för fig ite en äfwentyrare, hwilken ens daft af fir ids eller för roskull rifwer ner sekelsgamla traditioner, utan en tänfonde ande, en orädd forskare i det gåtofulla, en ärlig tviflare, men äfwen en ärlig för fare, och — till de doktrinäras tröst — till och med en lärd man, Wi hafwa icke tillfälle att närmare redogöra för detta arbete, hwilket i en logisk följd af reflerioner och unders sökningar berörer lifwets, existensens, skapelseno alla gås tor, men wi hafwa dock welat i god tid såwäl fästa pus blikens blickar derpå, fom med särskildt afseende på dens na kok uttala den oförgripliga tanke i allmänhet, att den kritik helt och hållet missjörslår fin uppgift och med eller mot bättre wetande begår en fynd. fom i stället för att respektera ett uppriktigt sökande efter sanningen endast med högdraget hån bemöter detta sökande så snart det går en liten smula längre, än den sjelj fan följa med. Det går sannerligen icke längre an att ignorera, att denne man, hwilten heldre, än att genom dagtingan med fin egen öfwertygelse bewara åt fig ett embete och en fos cial ställning på samma gång fom embetets förutsättningar icke af honom erkännas, har haft den öfwerwinnelsen och loyauteen att afsäga fig allt, för att i en undangömd wrå lefwa ensam med sina tankar och werka för ljus, en sanningokärlekens eremit och en den fria forskningens benediktiner, dock är en karakter och som sådan en god faktor i wår tids hela andliga framåtskridande, och det går lika litet an, att ur wår litteratur liksom jaga tills baka en författare, hwars sjelfwa framftållningsfätt i denna Troebekännelse ofta är wackert, fom Bernardin de St. Pierres, friskt och kraftsullt, ädelt och rikt, fom ens daft ytterst få på swenska språket skrifna afhandlingar i