Om Provincial:-läfarnes arwoden. För nedanstående genmäle har plats i tidningen blifz mit begärd. Högädle Herr Redaktör! J N:o 11 af Gotlands Tidning förekommer under rubriken — Läkarearwode — en artikel, fom jag härmed anhåller att få närmare belysa. För inträde i flatend tjenst fordras af Läkaren mångs åriga, mödosamma och dyra studier, dels mid ettdera af Rikets Universiteter, dels wid sjukinrättningarne i Stocs holm. Med undantag af Lärarne wid Universiteterne, finnes ingen embetsman, hwars kunskapsmått så ofta och så noga pröfwas som Läkarens. Efter inträdet i statens tjenst måste Civil:läfaren hwarje timma på dygnet wara beredd att bispringa lidande medmenn inskor. Hwilken annan embetsman, än Läkaren, kan wäl af dem, som behöfwa hang biträde, wäckas upp midt i natten, föratt, om tillfället få fordrar, utan affeende på temperatur och wäderlelsförhållanden, företaga resor på 6 till 8 mil fram och åter, oberäknadt att den Hjelp han måste lemna måns gen gång till det yttersta tager både hans frorpås och själskrafter i anspråk. Staten gifwer Provincial-läfaren en årlig lön af 1500 Rdr Rmt, då deremot andra tjens stemän, hwilka i öfrigt äro med honom lika ställde, hwils kas studier wid Akademien afslutas på 1—3 år, och hwilka i allmänhet tjenstgöra wissa timmar på dygnet och sällan utom fina embetsrum, åtnjuta 3 —5000 Rdr RÅmt i års lig lön. Sttaen aflönar således Läkaren endast till en del och lemnar honom i öfrigt rättighet att såwäl af det allmänna, som af den enskilde uppbära ersättning för hwarje särskild förrättning. Det är uppenbart att den tara, hiwar: efter denna ersättning skall utgå, måste wara högt tilltas gen, på det att Läkaren må kunna taga full betalning af den rikare och förmögnare delen ar befolkningen och derigenom i någon mån hallas skadeslös för den fattiged oförmåga att gälda hans möda. Ställdes åter taxan låg, så twangs Läkaren att taga fullt af alla. Då skulle t. er. den fattige backstiugusittaren betala lika mycket fom den pösande, penningdryge Bränwinsfabrikören, han, fom oc: rar på andras nöd, han, fom kokar det gift, fom sprider sjukdom och nöd i den förres koja, och fom domedelst ffa: far Läkaren få många sorgliga och lönlösa göromål. Hwilken himmelskriande orättwisa wore ej detta? Så mycket om låkarearwode i allmänhet. Hwad nu angår det spscciella fall fom framkallat nämnde artikel i Gotlands Tidning, så är förhållandet i korthet följande. J början ar Oktober månad hemtades jag (med 1 häst) till Furubjers, för att lemna sjukwård åt en derwarande sjuk bränneriarbetare. Wid min afs resa hade Bränneriägaren Herr Möller från Wioeby inga småsedlar, hwarföre han bad att framdeles få uppgöra liqwid. Sednare rådfrågades jag hemma i min bostad angående samma patient. Då Herr M. ej war bosatt inom mitt distrikt och det följaktligen ej kunde komma i fråga att med honom hafwa årsaccord, sände jag honom wid årets slut en räkning, fom wisserligen war godtyckligt tilltagen, men blott i det afseendet, att den war för låg. Med stöd af gållande författningar skulle jag nemligen hafwa kunnat räkna mig till godo ännu I eller 2 Ror Rut. Har det således wäckt uppmärksamhet att Pros vinceialsläfaren i Norra Distriktet fordrat 15 Rdr Åmt för en resa 14 mil från fin bostad, få är det wäl hujs