Gotlands tidning – 10 januari 1862, sida 3

skickade denne till den förolämpade, för att kalla honom tillbaka till min sida. Han fom ej, men wäl såg jag att en häftig ordwexling egde rum emellan de båda bhers rarne, efter hwilken baron Å—d lemnade salen, utan att taga afsted af mig. Jag säger dig ingenting om ftäms ningen i mitt inre, ingenting om den trösllöshet, med hwilken jag följande morgonen steg upp i reswagnen, nästan misströstande om hela lifvet, fom tycktes mig hafwa förlorat allt wärde utan A—ds kärlek, fom blifwit mig beröfwad. Wi foro klockan sju på morgonen från Flos rens och kommo sent om aftonen till höjderna wid Res dicofani. Hela Apenninkedjan låg begrafwen i snö, och man wille ej fortskaffa of widare förrän andra morgonen en kurirwagn låtit uppskotta wägen, fom war igensnöad. Med eller mot wår wilja måste wi besluta of för att tills bringa natten der, hwarest, i förbigående sagdt, wi ledo wida mer af kölden, än det nånsin är möjligt i norden under en nordisk winter. Ankomne till Vellertri aftonen derpå efter en mödosam dagsresa, fördes wi till ett af en flammande spiselbrasa torftigt upplyft, gemensamt gästrum. Denna eld underhölls medelst en wäldig ekkloss, fom till hälften brinnande i spiseln låg med andra äns dan vå golfwet, få att denna sednare bildade en beqwäm sinplato framjör brasan. Med den ädle stammen brann lillika en murgröna, fom höll honom ännu i döden oms famnad med tusen kärleksarmar och, utsät tande fina fulla gröna blad mot lågorna, tycktes wilja skydda för dem den innersta märgen. Mig, den få djupt bedröfwade, rörde denna bild af trohet och tillgifwenhet intill ändan, och länge satt jag ensam på den brinnande stocken och skådade tanffull i elden. (sorts.)