Gotlands tidning – 10 januari 1862, sida 2

A —— —6Ac ——f—;-f ann Zz — — Så går det till i werlden. En eftermiddag sutto wi båda, min mor cch jag, allena, och min mor gnolade på en liten wisa, som hon ofta brufade sjunga och hware innehåll tydde på någon tilldragelse i hennes förflutna lif, hwilken ofta hos mig wäckt en barnslig nyfikenhet, fom jag dot warit för blrg att genom några frågor tillfredaftälla. Na wände hon fig sjelsmant till mig, och fade, skakande hufwudet med ett leende: Quru förekommer mig ej allt nu såsom en dröm, få jjerran ligger tiden, då jag sjöng den lilla wisan för sörsta gången, och dock är det sanning hwad fom då till: drog sig i en epok af mitt lif, Då äfwen jag mar ung och full af den tron, att ingenting skulle funna förändras, fom sprungit ur hjertats innersta känslor och tycktes harts wa sitt hem der för ewigt! Jag will berätta för dig, få ra Marta, den lilla episoden ur mitt lif, på det du må af din egen mors erfarenhet lära dig infe bur det i mwerdör lifwets buller förhåller fig med ewigheten af en äfwen med fuslaste allwar uttalad kärleksed. Hwad kunde wål wara mer wälkommet för en tjuts tonårig flicka än en sådan berättelse? Hastigt lemnade jag min plats mid fönfiret, der jag hittills suttit och ars betat, och satte mig i den redan skymmande wrån wid tafelugnen, framför hwilken min mor brukade i sin gungstol alltid om wintern tillbringa stomningastunden. Min mor, då omkring 40 år gammal, tycktes, att döma af det ottre, wara wida ongre, ty hennes lilla figur bade förblifwit elegant och fin, utan att wara mager. Hennes händer och fötter woro utmärkt små, under det man utaf ansigtet oh hujwudets form hade bort sluta till andra dimensioner. Den aftonen bar min mor en rkisttblå, wid morgonrock of mycket fin tibet, fom fam