Gotlands tidning – 3 januari 1862, sida 3

— sAÅ4 sAtUH VM 4 HguHÅk eetult Ull ttansport på kanoler. Studerar man närmare dessa siffror inser man att fördelarne äro öswerwägande för denna sjörommuntikation och att transporten per fartyg till Nonäs och på den totta jerndanan till huswudstaden skall nödwändigt blifwa billigare än transport per jernwäg från Böthetorg. — — — ARE EEE SERA Snigeln och Rosenhäcken. Af H. C. Andersen. Rundtomkring trädgården fanns ett stängsel af hasfelbuskar, och utanför war åker och äng med for och får, men midt i trädgården stod en blommande rosenhäck, under den låg en snigel, han hade mycket i sig, han hade sig sjelf. — Wänta, tills min tid kommer! fade han, jag fall uträtta litet mera, än att flå ut rosor, bära nötter eller gifwa mjölk, fom for och får! — ZJag wäntar grufligt mycket af honom! fade ros senhäcken. Törs jag fråga: när kommer det? — Jag gifwer mig tid! fade jnigeln. Ni har då alltid så brädtom! det siegrar ej förhoppningarne! Följande året låg snigeln ungefär på samma ställe i solskenet under rosenhäcken, som sköt knopp och utwecklade rosor, alltid frisea, alltid nya Och snigeln kröp tid hälften fram, sträckte ut fina känselhorn, och drog dem till fig igen. — Allt fer ut fom i fjol! ingenting har gått frams åt; rosenträdet fortfar med fina rofor, längre kommer det icke! Sommaren git, höften git, rosenttädet hade alltjemt blommor och knoppar, ända tills snön föll, wädret blef rått och wått, rosenträdet böjde fig met jorden, snigeln kröp ned i jorden, ö Nu lörjade ett nytt år, och rosorna kommo fram, och snigeln kom fram. — Nu är ni en gammal rosenstock! sade han, ni måste snart se till att gå ut. Ni har gifwit werlden allt, hwad ni haft i er: om det betydde något, är en frå ga, fom jag ej har tid att tänka öfwer, men det är dock tydligt, att ni icke gjort det ringaste för er inte utweds ling, ty annars skulle ni säkert frambragt något annat. Kan ni fötswara det? Det går nu fnart uppibara flics for! fan ni förstå, hwad jag säger? — Ni förskräcker mig, fade rosenhäcken. Det har jag aldrig tänkt på. — Mej, ni har nog aldrig gjort er särdeles beswär med att tänka! har ni någonsin gjort er sjelf reda för, hwarföre ni blommade, och huru det git till att bloms ma? Huru och ite annorlunda! — Nej; fade rosenhäcken. Jag blommade i gläds jen, ty jag kunde ide annat. Solen mar få warm, luften få uppfriskande, jag drack den klara daggen och det starka regnet; jag andades, jag lefde! Det fom från ior: den en kraft upp i mig, det fom en kraft från ofwan, jag kände en lycka, alltid ny, alltid stor och derföre måste jag alltid blomma; det war mitt lif, jag kunde ej annat! — Ni har fört ett mycket makligt lif! fade snigeln. — Det är sannt! Allt blef mig gifwit! fade rofenhäcken; men er blef ännu mera gifwet! Ni är en af dessa länkande, djupsinniga naturer, en af de högt begäfwade, som skall förwåna werlden! — Det tänker jag alldeles icke göra! sade snigeln. Werlden angår mig ide! hwad har jag wäl med merle den att göra? jag har nog af mig sjelf oh nog i mig sjelj! — Men skola wi icke alla här på jorden gifwa wår bästa del åt de andra! bringa fram hwad wi kunna —! jag, jag har endast gifwit rofor! — men ni? ni, fom fic få mycket, ywad har ni gifwit werlden? hwat gifwer ni den? — Hwad jag gifwit ? Hwad jag gifwer! jag spottar åt den! den duger icke! den angår mig icke. Weckla ni ut rosor, ni fan ej drifwa det längre! må hasselbusken kära nötter! må for och får gifwa mjölk, de ha rare dera fin publik, jag har min i mig jjeli! jag går in i mig sjeli, och der stannar jag. Werlden angår mig ide! Och få gick snigeln in i sitt hus och fittade till det. — Det är få ledsam:t! fade rofenträdet. Jag fan med bästa wilja i werlden icke krypa in, jag måste alltid springa ut, springa ut i rosor. Bladen falla af, de flyga bort med winden ! men en af rosorna såg jag läggas i hnomodrens pialmbok, en af mina rosor fick plats wid en ung, wacker flickas bröst och en kystes af en barnamun i lyckjalig glädje. Det gjorde mig få godt, det mar en fann wälsignelse. Det är mitt minne, mitt lif! — Och rosenträdet blommade i all fin oskuld, och snigeln dwäljdes i sitt hus, werlden angick honom icke. Och åren förgingo. Snigeln war jord i jorden, rojenträdet war jord i jorden; äfwen minnedrosen i psalmbeken hade blasts bort, — — men i trädgården blommade nya rosenhäckar, i trädgården funnod nya iniglar; de kröpo in i sina hus och spottade, — werlden angick dan ej. Skola wi läsa om histerien igen ifrån början? — Den blir ej annorlunda.