Gotlands tidning – 3 januari 1862, sida 2

Vid LAURA JACOBSSONS Graf, Laura vänligt blickar Från sitt ljusa hem; Och till alla dem Hon här älskat, skickar Fridfull helsning ner. Blyg. som Nordens lilja, Ljuf, lik den också, Enkel, såsom få, Lätt Du gick att skilja Dig från fåfäng verld. Jordisk kärlek kände Du till namnet väl; Men uti Din själ Denna låga tände — Ej sin stråles glöd. Anspråkslös och stilla Var Din korta färd, Genom orons verld; Ömkande dess villa, Längtande der srån. Frid Du blott begärde, Friden också vann. Frid, som ingen kan Ana, Gud beskärde Dig uti sin nåd. Ack! det varma hjerta, Som här lågat blott För allt skönt och godt, Uti dödens smärta Reen har slumrat in. Frihetslängtan kände Under tidens strid, Anden ren och blid; Säll och lycklig vände Den till hemmet om. Tanken aröjer gerna Vid den ljufva bild, Barnafrom och mild, Som en minnets stjerna Nu blott är för oss, Själen vingen lyfte Ifrån jorden opp; Och med saligt hopp Ilar mot det syfte, Som den drömde om. Ungdom, skönhet, lycka — Allt ju log mot Dig, Smyckande Din stig; Intet dock kan rycka Dig ur dödens hand. Grafvens bleka engel Obeveklig var, Stannade grymt qvar, Liljan af sin stängel — Bröt för tidigt af. Lifvets dunkla gåta Nu hos allgod Gud, Unga dödens brud! Har Du gått att låta För Dig tydas ut. Myrthenskronan vira Vänner åt Dig här; Segrande den bär Der Du gått att fira Evig nyårsqväll. —a. — ——— A——