råttning såsom en sig lagligen tillkommande rättighet, utan att derför erfara någon känsla af motswarande pligt och tacksamhet då det ide förefinnes någon personlig bes röring med försörjningsgifwaren, hwilken utbetalar sin anpart i inrättningens underhåll, oftast utan att perfons ligen känna, ännu mindre närma fig dem, fom hang bi drag åtnjuta, hwarföre ide heller försörjningsgifwaren å sin sida kan erfara det inflytande, fom barmbhertighetötäns slan nödwändigt medför. Således å ena sidan anspråk utan pligtkänfla och tacksamhet, å andra sidan twungna uppoffringar, utan winst för det inre lifwets förädling. Den yttre nöden blir kanske i wiss mån afhulpen, men den inre blir ökad, å ena sidan genom den demoraliserande werkan af otacksamhet och pockande anspråk, å andra sidan genom den bitterhet i hjertat mot de fattige, fom upps offring utan personligt förhållande till den behöfwande oftast medförer. Jntagae på fattighuset personer af blandad beftafs fenhet, dels orkeslösa, dels mer eller mindre arbetsföra, få torde den inre förwaltningen funna fbe för billigare pris, emedan de sednare funna wara behjelplige att sköta de förra, äfwensom bestrida öfriga i inrättningen föres kommande göromål. Då likwäl personalen wanligast bes flår af personer, fom både i andligt och lekamligt affes ende äro mer efter mindre odugliga, få kommer naturs ligtwis det inre af anstalten att skötas derefter och fås ledes mer eller mindre förfela målet, äfwen förutsatt att fattigwårdsföreståndaren är rättänkande och wälwillig. (fortsättning)