alld, som ej tro, lanta och Handla såsom de sjelfwa, — en sådan werksamhet, — den må nu härleda sig från ett wälment nit för större sedlighet, eller från inbillningen att såmedelst funna godtgöra fordna flättfinnigbetås och eredlighetssonder, eller från en allmännare utbredd fyfift sinklighet och moralisk förslappning, eller från fåfänga och begär att wäcka uppfeende, eller af missnöje öjwer felflage na anspråk på utmärfelje, hyllning, aktning och kärlek, eller af lättja och en egennyttig affigt att på ett beqwär mare fått än genom arbete förskaffa fig uppehälle genom att af enfaldigheten tillocka fig gåfwor, samt hos måns gen af egennyttig framtidoberäkning. — fan ej annat än blifwa demoraliserande och förlama all menniskans fjelfs werksamhet för fin upplysning och förbättring samt wäcka en fräck nådehunger, en fåmitfe förtröstan, fom begär och wäntar allt af Guds nåd: upplysning, syndaförlåtelje, helgelse och salighet, utan allt eget bemödande. En fås dan werksamhet fan ej annat än utbreda råbet, wantro, fördomar och widskepelje samt åftadfomma bedröfliga föns dringar och ett skadligt misstroende inom det husliga och medborgerliga lifwet. Och wi få då ej undra på, om de enfaldiga och okunniga, fom sålunda låta fia förwillas, ärta fin Gudefruktan och kristendom förnämligast i tro, böner, andäktiga åthäfwor, gudlig läsning, fyrkos, natts mardss och konventikelbesök, samt med undwikande af grofa wa brott äro belåtna wid en fariseisk rättfärdighet och med fariseiskt högmod tacka Gud att de ej äro fåfom ans dra menniskor, — om de blifva liknöjda för friftlig dygd och det samwetsgranna uppfyllandet af rättrådighes tens och menniskokärlekens pligter, — om de för andaftås öfningar och för ordets läsande oh hörande åsidosätta just ordets bud och föreskrifter, — om ve, slösande frikostiga gåfwor på mifionärer och kolportörer, gifwa få mycket mindre åt den werkligt behöfwande eller den, hwils fen de enligt lag äro ålagda att försörja. Lita litet bör det förundra of, att en få klätt och beqwäm friftenz domelära minner infteg och framgång hos alla moraliska lättingar i allmänbet och synnerligen bog lata tjenare och lata arbetare i andras arbete. Och dot kunde äfven gudstjenstliga sammankomster utom kyrkan, werka wälgörande, om förnuftiga och rätts sinniga menniskor handhafde dem, om kristendomens läror framställdes mera praktiskt oc) derjemte redigt, om man ej blott utgöt fig i fördömelfer öfwer synder och öfwvers trädelser af Guds lag i allmänhet, utan och wisade hwars utt dessa bestå. Man fördömer wisserligen alla grofwa brott, hwartill man ide allenast will räkna swordom och Guds namns missbruk, utan äfven söndagsarbete, dans och kortspel; men man förgåter derwid ofta att framhålla: egennottan, snålheten, högmodet, ware fig öfwer andliga eller lekamliga förmoner, sweffullheten, fom oftast bedrifs wes under sken af lag och rätt, liknöjdheten för andras rätt och bästa, missbruket af andras godhet, eftergifwenhet, förtroende, enfald, oerjarenhet, nöd och förlägenhet, lättjan, försumligheten och slarjwet wid åtagna göromål för ans dra; hwa remot hjertlösa okristliga jördömelser öfwer olika tänkande, skrymteri, skenhelighet och gudaktighetsprål fläds fe framlyser. Om man uppmuntrade ej blott till Ordets läsande, utan oc till def efterlefnad, ej blott till förs tröstan på Christus, utan och till hang efterföljd, ej blott till audaktoöjningar, utan och till fullgörande af medbors gerliga, husliga och menskliga pligter; om man wisade, att låsning, böner, andaktsbruk, gudstjenst och nattwardås besök ej utgöra någon gudsfruktan och kristendom, ite eng några bewis derpå, utan endast medel dertill, och att, es huru allt ljus, all fyndaförlåtelje och salighet äro ffäns fer af Guds fria nåd, fom dock ide funna winnas utan menniskans eget bemödande, liksom det jordiska goda als drig kar ernas, bewaras och förkofras utan trägna ans strängningar, samt Guds ädlaste gåfwor ännu mindre fun s na blifwa ett pris för wår andliga tröghet och lättja, — då skulle en sådan werksamhet utom kyrkan, otwifwelaks tigt wara till mycken nytta. Om deremot all lagpredikan skulle beftå, ej i framställningen af wåra pligter och förbindelser, utan i förkunnandet af lagens förbannel2 fer öfwer de fallna eller de till allt ondt benägna i allz mänhet, om mindre fel räknas till de swåraste, — om försummelsen af en andaktsöfning anses wärre än förs summelsen af den wigtigaste pligt. — om man undskyller begångna orättfärdigheter och vligtförsummelser med mens niskonaturens swaghet samt djefwulens frestelser och ins gifwelser. och derwid ej twekar att framställa sig såsom bafwande warit den största syndare, allt under ett illa doldt skryt öfwer fin omwändelse och sitt nuwarande nås destånd, icke blygandes för att omtala djefwulosyner och hur man warit ansatt af djeflar, andeuppenbarelser och en hop drömerier, — så skall war och en med mindre tankeförmåga, som ej wet med sig några grofwa brott och som icke swärjer och missbrukar Guds namn, icke dans far, ide spelar fort, icke smakar spirituosa, men beder under andäktiga åtbörder, flitigt läser bibeln, bejörer kyrkan, konventikeln och nattwardsbordet och fastän han ins stämmer i den allmänna syndabekännelsen och erkänner fig wara en arm eländig syndare, — doc aldrig räkna så noga med sina swåra brott emot rättwisa, menniffos färle och andra pligter, päräknande en jemt fortsatt bes nådning och försoning under fortsatta orättfärdigheter, anse sig såsom wäckt och benådad. Och sålunda skall kons pHenfifeln i (s1 3. mnms