Gotlands tidning – 22 augusti 1861, sida 2

het om en ordentlig ja ttigwård skall kunna regleras och kontrolleras; så är det dock, enligt kristlig grundsats, äfs wen hennes pligt, att understödja de fattiga, utan affeens de på det land, den församling eller den troobekännelse de må tillhöra, när hon dertill eger förmåga. 2) Lagen ålägger hwarje förfamling, att förförja fina fattiga, Men fom nu en församling kan hafwa flera fate liga att försörja än en annan med lika stor. ja förre folfmängd, med lika goda, ja bättre förmögenbetswillkor, så synes lageno föreskrift i fin enkelhet, wara obillig och ej rätt förenlig med jämnlikheten inför densamma, hälst då den kan blifwa för en församling med många fattiga så betungande, att den ej tillbörligen fan fullgöras och fås ledes de fattiges försörjning blifwa alltför knapp och otills räcklig och manga församlingens sämre lottade bemman8ds egare, genom de stora bidragen, om ej blottstälda för fats tigdom, dock fatta tillbaka. 3) Deraf tyckes böra följa, att man wid en fattigs wårdeanordning borde funna taga den omnämda allmäns na fattig försörjningopligten i anspråk för en större rymd t. ex. ett belt eller halft län få att de församlingar, fom hafwa inga eller färre fattiga, att försörja, förbuns dos att bidraga till fattigförförjningen i dem, fom hafwa många, dock i mindre moln än dessa. Bidragen kunde utgå med wissa procent af bewillningsbeloppet, få wida detta skall anses uttrycka inkomsten af tjenft, rörelse, landts bruk m. m. Om det är sant, att pastorer och andra tjenstemän i proportion till inkomster, betala mindre i bewillning, än idkare af landtbruk och rörelse, så kunde de förbindas, att erlägga högre procent. 4) Då nu de flesta fattighbjon komma från inhyfess, torpares och arbeteklassen, wore det obilligt, att de tjenftes män, yrfes: och landtz och falfbrufsidfare, fom ej på fin jord intagit några inhyses, eller någon torpare eller för fin rörelse låtit skatitskrijwa hos fig några arbetofolk och fällan begagna sadanes arbete, skulle erlägga lika stor fats tigafgift fom de hwilka för sitt större landtbruk eller rös relse intaga, låta skattskrifwa och begagna en större pers sonal af nämde klass, utan borde dessa senare erlägga nås gon högre afgift äfwen till den allmänna fattigförförjning (till den communala eller församlingens äro de därtill res dan förbundne genom Fattigwårdöftadgan,) i mohn af det antal arbetare, De årligen anses begagna. Hwad beträrs far handtwerkare, gärningsmän och arbetare, som tillköpt sig jord på längre tid, kan ej gerna för deras råkning något bidrag åläggas de hemmansegare, från hwilkas hems man jorden blifwit föpt. 5) Beträffande församlingens fattigwård, är det nu bruks liga sättet, där ej fattighus finnes, att försörja de fattiga genom tillsändande af mat wissa dagar på hwart hemman efter delens storlek, eller de fattigas kringwandring i hus fen, för att få den, af flera skäl olämpligt och äfwen fojfts sammare — nota bene icfe för den snåle — än om hwad, fom härtill utginvag, anwändes i ordnad fattigförsörjning. Bor den fattige hos annan person, äfwen en slägtinge, få kommer ide alltid den tillsända maten honom till godo. Blir han sjunk, få måste oftast en skötare påkostas. För: sörjningen sker derföre ordentligare och med mindre fofts nad i ett fattighus, näml. i stora församlingar. Att i hwar och en af små församlingar inrätta fattighus, kan omöjligen bära sig. Flera sådana böra derföre förena sig om ett, fom kan förestås af en person, i stället att inräts tande af fattighus i hwarje församling erfordrar flera. Aigifterna dertill måste bero på antalet af de fattighjon, fom en församling där låter inhysa. 6) Hwarje fattigwård bör tillika wara en flags arbets anstalt, där de fattighjon, fom det förmå, tillhålles till arbete, mer eller mindre. Det inwändes wäl, att erperis menter härmed misslyckats, att arbete ej fan erhållas, att det ej lönar fig m. m. men från flera håll försäkras dock motsatsen. Sådant ankommer i i alla fall på ett faitigs wårdssamhålles inwånare sjeljwa. Liiwas de af en alls män och månniskoälskande anda, erhålles nog arbete och man täflar att Betala produkterna wäl, fom händt ifyns nerhet, tå de försålts på auction. Under kostnaden för matrialet fan det wäl alldrig gå, men hwad fom öfwers stiger denna, är alltid en, om och liten, winst för inrätts ningen. Gotland sones wäl lämpa fig för anwändandet af hwad här ojwan blifvit anfördt. Det erbjuder en lagom rymd för en allmännare fattigförförjning. Här finnes förfams lingar, fom hafwa inga, andra, fom hafwa få, men andra, fom hafwa flera fattiga, än de, fom fig bör, förmå förförja. Den minfta kristliga eftertanke bör säga of, bur obilligt det är, att församlingar, för det inga större possessioner, rörelser oh odlingeföretag eller andra locala fördelar locka till inflytts ningar dit, eller för de, af fruktan för framtida utgifter till fattigförsörjning, warit nog njugge, att i wägra sina medmänniskor inom dem bofätta fig den tid, då lagen medgaf rätt till en sådan hjertlöshet eller för det en mins dre wälbetänkt stadga inskrånkt fa ttigförsörjningspligten inom en alltför trång krets, utan afseende på förfams lingarnes storhet eller litenhet, skola wara frikallade från denna pligt och att det är deras månskliga, medborgers liga och kristliga skyldighet, att i omsorgen om de fattiga understödja andra församlingar, där ett motsatt förhållans De eget rum och där de fattiges behöriga wård öfwerstiger krafterna). En reglering i detta afscendet och för detta