Anteckningar från Gotlands kuster. (Forts. fr. N:r 29) Som wi i föregående uppsats nämnde, fyntes Lars Garnström och hans fon, Anders, aldrig mera. Hans båt upphittades sönderslagen wid Närs holme. Den tapps re kustboen uppslukades fåledes af detta haf, fom han i få många år älskat, men äfwen bekämpat. Efter ett långt och stormigt lif unnades honom ide ens grafwens lugn. — Om orsaken till olyckan git en dunkel berättele fe, för hwars sanning wi dock ej funna answara. Man will nemligen weta att befälhafwaren på skonerten Amas tus manöfrerat illa wid Garnströmarnes aflägsnande från bord. Nämnde skeppare förliste någon tid derefter på Bornholm, hwarwid han sjelf och hela besättningen, så när fom på en man omkommo, od af denne ende räds dade man, ha mi erhållit sagde notis. Wid grafwens rand höfwes dot ej att tala om Nemesis; — allt jems nad och allt försonas der. Redan i många år under fadrens tid hade sonen Jacob Petter, född 1815, i förening med sedermera uppträdande bröderna Karl Emanuel och Hans, bis trädt wid lotsningen. Jacob war fadren i ny upplaga. Ung, stark oh manlig öfwergick han denne synnerligen i djerfwa handlingar. Man berättar om denne omanlis ge kustbo en mängd bedrifter, alla sammanstämmande i det högsta beröm öfwer hans mod. Då skepparne ansågo det omöjligt att gå till segels från redden, tog Jacob kommandot på eget answar och misslyckades aldrig. Han och nämnde hang bröder, woro så mäåktige sitt yrke att de kände hwarje sten i sina farwatten, de uppsökte nya farwatten och beseglade dem så swåra de ock woro. Om desse lotsar kan med ett ord sägas att de woro prafkts exemplar på wåra kustboer, sådana de danas genom öf? ning och genom öns läge miduti detta oroliga haf, fom sköljer def stränder. — När fartyg strandade wid kusten, inom Garnströmarnes distrikt, eller derimwid, woro desse lotsar de första om bord, de sista från bord. Man bes rättar att de genom fina raska åtgärder flera gånger råda dat fartyg från grund, utan att betinga fig annan lön än den, fom eget medwetande om en god gerning skänkte dem. Om Jacob ha wi ett tillitsfullt meddelande, som wi återgifwa, och fom torde förtjena räddas från glömskan.