Gotlands tidning – 18 juli 1861, sida 2

Anteckningar från Gotlands kuster. Bland yrken hwartill fordras kustboens hela mod, må wi räkna det maktpåliggande lotsyrket. Här gifvad fruns dom tillfällen då krafter och skicklighet tagas ftrångtian: språk. Lotsyrket har hittills warit föga eftersträfwadt, kanske just derföre att det warit föga eftersträfwanswärdt. Om ordnandet af, hwartill hörer aflönandet wid, lot8s wäfendet, wore mycket att anmärka; men fom wi i defa anspråkslösa teckningar blott ha för afsigt att skildra fufts boens faror och mödor, gömma wi tills widare detta ärende. På lotsen hafwa sjömännen stora anspråk, och skäl finnas ofta dertill. Föreställer man sig, att en nödstäld seglare hinner nära hamnen, den stund då dagens sista stråle swäfwar hän i fjerran, — att storm och wåg slitas om sitt rof derute, der dessa farliga makter ensamt herrska — att det wanda sjömansögat förgäfwes spanar efter den rätta fosan, fom går fram mellan brottsjöars wilda tums mel, bland hwilka dolda klippor lura, — då först blir man i tilljälle uppskatta wärdet af lotsens ledande hand, och då fattas hela wigten af hans yrke. — Men lotsen måste sjelf känna alla dessa förhållanden, förmäns bud, cch alla lagens straffbestämmelser förmå här intet, — LTots sen bör weta och ledas af den tanken, att honom fan wara förbehållen den skönaste af de dödliges Tott, — att råädda likars lif och på samma gång tilläfwen tyrs bewara mannen åt den suckande makan, åt de späda små. Ljugarnshamn på Gotlands östra kust är icke någon hamn i detta ords namneliga bemärkelse. Det är en hafobugt blott, öppen för ostliga windar. En Half mil S. t. O. derifrån ligga de s. k. Laus holmar, dit fars tygen för sjöwindar mäste förläggas. Hastigt inträffande stormwäder från hafwet twinga sjöfarande att midti natten lätta ankaren och hasta ut under Laus holmar, der skydd gifwes och god ankarbotten finnes. Det wore således ganska äfwentyrligt att begagna Ljugarns hamn, om ej naturen derbredwid beredt sjöfarande en tillflogt. — Här fordras alltså skickliga lotsar, och sådane ha här lefwat och werkat under en mängd är. Garnströmarne kommas wäl ihog af gotländske sjömän. De woro utmärkta mår i sitt fack. Modige och ihärdige fruktade de icke en fara, om den ock wisade sig mörk och hotande tätt bredwid. När seglare syntes och den swajande flaggan påkallade lotsens biträde, war det som om dessa män genomilats af en elektrisk ström. Hwarje muskel spändes af otålig längtan att få hjelpa, och mången wäderbiten veteran har haft fin synnerliga glädje af, då de fett Garnströmarne under kamp och strid med de wredgade elementerna. — Hwar för sig wilje wi egna desse kustboer några ord, och börja med Lars Larson. Född på Ljugarn 1787, egnade hans sig åt lotsyrket, hwilket han ärfde efter sin far.