Gotlands tidning – 11 juli 1861, sida 3

Den fara, som war å annalkande och som bortskrämde röfrarne, bestod i ingenting annat än postwagnen, bwilken, dragen af tio mulåsnor, hwarannan dag färdades från Veracruz till Mexico. Naturligtwis mar densamma, för passagerarnes och postwäskornas säkerhet, eskorterad af ett betodligt antal bewäpnade och sålunda hade wåra resande numera, fastän tywärr allt för sent, erhållit behörigt skydd. Ja det syntes till och med för sent att förfölja fienden, äminstone gjorde ingen menniska anstalt härtill. Deres mot upplöste man ögonblickligen de fänslades band och lemnade de sårade allt det bistånd, som war möjligt med de få hjelpmedel, som woro till hands. ÅKiwen sände man genast till närmaste småstad, som händelsewis låg temligen nåra, för att, mot penningar och goda ord, res qwirera nya mulåsnor, hwarwid det kunde kallas rigtigt lyckligt, att Herr Laroir ej hade anförtrott alt sitt guld åt littistan utan bar hod fig en temlig summa i form af små stänger. Så lyckades det ändtligen med mycken mös da och efter flera timmars arbete att återbringa Herr Larotrs karavan i någon ordning, få att han skulle Euns nat fortfätta fin resa; men köpmannen wille alldeles icke höra talas derom, utan beslöt fastheldre att wända om för att i hujwudstaden Mexico anföra klagan hos Dittatorn Santa Anna. Han wille om möjligt ite alles nast återfå det bortröjwade utan äiwen låta de skoldiga träffas af ett wälförtjent straff. För detta ändamål taz lade han med eskortens anförare, och denna lär strart derpå fängsla den unge Alphonjo, emedan denne af röt? warchefen blifwit betecknad fom förrädare, — ett föra räderi, hwars sannina allt för wäl bekräftades genom de tjugo guldmynten. Wäl tycktes det nu som det förra uppträdet med fästmön skulle åter förnyas, men Padre (Forts.)