Gotlands tidning – 11 juli 1861, sida 3

skurkaktiga lögnare! skrek hon, anföll med naglarna ans sigtet på honom och sökte nedkasta honom med hela Frafs ten hos en wansinnig. Röfwaren war ide beredd på ett sådant angrepp och kunde blott med möda wärja sig. Wisserligen sprungo några af hand följe fram till hans hjelp och sökte rycka den galna flickan från honom, men hon hade med fina händer så fast omfattat hang hals att af hans öfwerrock sönderslets ett stort stycke öfwer bröstet, då man ändtligen kunde lösgöra henne. Och till och med nu upphörde hon ej med sitt angrepp, utan fattade i förtwiflan hans wärjgehäng för att frånrvcka hos nom hans swärd, och få krampaktigt bibehöll hon sitt tag, att då man till slut äfwen slet henne derifrån, qwars blefwo några flygen häraf i hennes händer, äfwensom en knapp ur den uniform, fom röfwarcbefen bar under fin ytterrcck. De andra röfrarne märkte ingenting af allt detta i fin ijwer att skilja den wanwettiga från fin chef, lika få litet fom fästmön sjelf i första ögonblicket war medwetande om sitt bote. Endast Padren hade, då ban ditchefens öfwerrock sönderslets, derunder upptäckt den blänkande uniformen, hwilket på en gång hjelpte hand minne tillrätta i fråga om hwarest och under hwilka oms ständigheter han redan förut hade fett denne man, och bragte honom på en tanke, hwilken fom en blirt for ges nom hans själ. Likwäl hade han ej tid att yttra ett ord häröfwer, ty i detta ögonblick gaf en af banditerna, hwilken war utställd som wakt, allarmtecken, att någon fara war å färde och i ett nu kastade sig röfrarne på sina hästar drifwande packhästarna jemte sig. Redan i J nästa sekund spridde de sig derifrån, så att man om några minuter ej kunde upptäcka ett spår mer af dem. På skådeplatsen för anfallet fanns endast det plundrade liktåget.