Gotlands tidning – 11 juli 1861, sida 2

som woro försedda med packsadlar. Likwäl inpackade de icke wärdepapperen, utan lade dem sorgfälligt tillsammans och efter wäl förrättadt göromål öfwerlemnade chefen defa handlingar till den bedröjwade köpmannen, eller lade dem snarare bredwid honom på marken. Ni fer, Sennor Laroir, fade han, bugande fig förs bindligt för den fängslade köpmannen, wi förfare feons samt med er, ty edra papper hafwa till det minsta fama ma wärde, fom det guld och de dyrbarheter fom wi taga ifrån eder. Jag hoppas derföre ni ej nu skall neka mig ett intyg om belefwenhet. Den plundrade köpmannen suckade hörbart, men plötsligt syntes en känsla öfwerwäga alla öfriga, ty hans ögon blixtrade och en flammande rodnad betäckte hans Finder. Om ni werkligen är en gentleman ropade han, ja, om blott en mensklig känsla finnes i ert bröst, få nämn för mig den, fom till ec förrådt hemligheten med likkistan, och jag skall till det byte ni redan har, lägga en furstlig belöning. Jag skall för intet bewisa er denna höflighet, fiwvas rade röfwarhöfdingen, återigen bugande fig. Derpå gick han fram till det ställe, hwarest en ännu ung man, känd af alla i resesällskapet under namn af Alphonso, låg på marken, swårt fängslad. Denne Alphonso war, som wi från början af denna berättelse erfarit, den man, som tjenat herr Laroir i flera år, af honom fått uppe drag att förfärdiga likkistan, och till och med att inpacka dyrbarheterna i densamma. Han hade tappert kämpat i handgemänget med röfrarne och låg nu blödande ur ett swårt får, en bild af förtwiflan. Förlorade han ice genom detta röfrarnes anfall, allt hopp om den rika bes löning, fom, i händelse af tågets lyckliga anfomft till