Gotlands tidning – 4 juli 1861, sida 3

wirring. Såfnart nemligen fremlingens pipa ljöd, fas rades honom med liknande toner från alla kanter, och snart hörde man såwäl smattrandet af pistolskott, som fallet af tunga stenar, hwilka nedrullades från passets branta bergwäggar och slungades på de lastdragande muls åcenornas ben, få att en del af dem wältrade i floftet. Framför och bakom framfprångde tungt bewäpnade ryts tare, hwilka swängande sablarna och framsträckande fina pistoler tillstängde hwarje utväg; men bakom träden på båda sidor om hålwägen stodo säkra skyttar, hwilka mid: serligen icke malde menniskorna, men wäl hästarna oh lastdjuren uti faravanen till skottaflor, för att på så sätt bringa Hr Laroixo bewäpnade tjenare ur stånd att strida. Wäl satte fig enskilda af dessa till motwärn; wäl förs sökte äfven de att skada fienden med fabel efter pistol, men skyttarna bakom träden woro för wäl dolda, för att kunna träffas; twärtom underhöllo dessa en korseld öfwer hålwägen, som ingen mägtade motstå. På detta sätt skulle na:urligtwis Laroirs beväpnade följeslagare inom några minuter wara öfwerwäldigade, afwäpnade och bunds na. De twänne fruntimren, köpmannens dotter och hens ned fammarjungfru, woro röfrarna få artiga att ej bins da utan endast bewaka, få att de ej skulle funna unds komma. Detsamma skedde med Padre Theodosio och hans följeslagare, för hwilka båda wisades mycken wördnad af banditerna utan att de likwäl det ringaste brydde sig om deras häftiga uppmaningar att afstå från det fräcka dådet. Medan mu detta tilldrog sig, hade Consuln, hwilken röfrarne naturligtwis äfwen bundit, återkommit till fans och tillropade anföraren för banditerna — densamma war naturligtwis ingen annan än fremlingen från det sista (Foris.)