Om hwitbetsodling. J Malmö Alleh. läses i en korrespondens följande: Angående hwitbetor, eller sockerbetor som de wanligen kallas, så synes det af tidningarne som om man på Gotland kommit ett godt stycke framom andra orter uti konsten att utdraga sockerämnet af hwitbetorna, då det uppaifwes att man derstädes utan särskilda apparater tillwerkat ren och wälsmakad sirap. Både wid sockerfabriker i Preussen och wid den i Landskrona har brefskrifwaren smakat sirap tills werkad af hwitbetor, och funnit denna både i anfeende tid smak och lukt wara alldeles oanwändbar till annat än till bränwinsbränning. Härwid bör dock tilläggas att wid sockerbruket i Landskrona war från sirapen det finaste sockerämnet borttaget för sjeliwa sockertillwerkningen. Huru fom helst är det dock glädjande att man söker att ur wår egen jord frambringa en sådan nödwändighetswara som socker och sirap, hwarför årligen ur landet utgå flera millioner rdr. Tillwerkningen af socker inom landet år t nationalekonomiskt afseende en få wigtig fak, att man måste förundra fig öjwer att ide regeringen och rikets stånder redan tagit mera hand om denna sak, hwilken wäl torde förtjena att diskuteras i de större tidningarne, helst då man fett att betesockerfabrikationen i Landskrona kunnat fortgå under 5 å 6 års tid med ganska god bes hållning, ehuru wi under dessa år haft ganska olika är derleföförhållanden. Brefsskrifwaren känner knappt någon näringsgren, fom skulle rätt utvidgad funna blifva för landet mera wälgörande. 1:o Kunde wi inbespara hwarje skilling som nu utgår för hit infördt socker. 2:o Kom hela det torra foderämnet af betorna åkerbruket tillgodo, så att här blef ingen minskning i sädesproduktionen samt derjemte mera kött och andra landtmannawaror. 3:o ESkulle betesodlingen under wåra och somma rmånaderna lemna ett lönande och för helsan gynnande arbete åt flera hundrade, möjligen tusende, qwinnor och barn. Mängen